Just nu, och enbart just nu!

Jag önskar så att jag kunde välja att vara glad, välja att inte älta, välja att må bra och bara ignorera allt som stör mig. För det är så enkelt i teorin att bara bita ihop och bestämma mig för att sluta tänka, men i praktiken går hjärnan på högvarv och jag kan inte få den att sluta.

Jag har så mycket skit i bagaget. Skit som å ena sidan har gjort mig till den jag är, och jag är stolt över mig själv, på sätt och vis. Jag har ett stort hjärta, med rum för alla, (sen att det ofta är väldigt trasigt och ibland enbart håller ihop med mycket vilja och tejp i mängder, det är en annan sak). Jag är stolt över att jag har kommit så långt. Från en social fobi har jag kämpat mig till att de flesta ser mig som utåtriktad och väldigt social. Jag är stolt över min familj och mina ungar, för självklart har jag del i att de är så rackarns fina!

Men en del av den där skiten jag släpar omkring på, som fortfarande får definiera mig i alldeles för stor utsträckning, är mitt självhat. Min förmåga att alltid anklaga mig för att saker blir fel, för att folk blir arga, för att jag är besvärlig. Jag är inget värd, när jag mår dåligt. Jag är ful, fet och ingen kan tycka om mig. Och det är sjukt jobbigt!

Den här delen av mig vill jag bara välja bort. Jag vill skicka den rätt ner i nåt djupt mörkt hål och gräva ner den så jag aldrig mer behöver fundera på om det var det faktumet att jag existerar som gjorde att du blev störd.

Det här är ett av mina eviga projekt. Projektet rädda mig själv. Bli den jag vill bli.

Sluta trilla ner i avgrunder.

Sluta ge bort mitt hjärta till varenda en som är lite snäll mot mig. Jag måste lära mig umgås med folk utan att alltid investera så jäkla mycket. Men jag blir så lycklig när jag blir sedd! Jag älskar känslan av att vara speciell. Jag älskar att få känna mig värdefull.

Och det är ännu en sak jag måste sluta med. Att bara bli bekräftad av andra. Syns jag så finns jag. Jag måste lära mig att jag finns även om jag inte syns.

Det kanske låter förvirrat det hela. Att jag både hatar mig och samtidigt är lite stolt. Att jag kan vara världens lyckligaste men bli ledsen fortare än att du kan uppfatta varför. Att jag hatar allt tolkande och läsande mellan raderna (lyssna på det jag säger, för jag säger exakt det jag menar), men när det kommer till mig själv så tycks jag inte kunna sluta tolka allt alla säger till mig.

Jäkla berg- och dalbana-liv.

Nu när jag känt att det skiftar från jättelycklig till lite deppvarning jobbar jag massor med att försöka sluta grubbla. Bara leva i just nu och inte tolka utan ta saker som de är. Det är givetvis nästan omöjligt för mig, men jag gör så gott jag kan. Jag letar efter metoder och sätt som funkar för mig och fokuserar på folk som redan är så som jag vill bli. Kan de, kan jag.

Och så pratar jag massor, med vänner, med er, med arbetskompisarna. Hej, jag heter Tess. Idag är jag lite ledsen och jag vet faktiskt inte varför (eller så är det så personligt och troligtvis fånigt att jag inte riktigt vill erkänna det).

För det tar udden av allt drama. När jag hör mig beskriva mig själv just nu, kan jag faktiskt känna att jag är jäkligt fånig som gör en hel hönsfarm av en ynka fjäder.

Annars då?

Dagen i korthet:

Regnslask – äckligt, kallt och rått.

Nya vänner – mycket trevligt!

Sjunga i bilen – Japp, Lillasyster fick vara soundtrack.

Jobbat – inte bara roligt, men mest så.

Middag – amerikanska pannkakor med pannkakssirap och grädde, så jäkla amerikanskt så man dör!

Kaos – i hjärnan, men bara en liten stund.

 

Imorrn blire fika med fin vän! Jippi!