Kan jag få hoppa över idag? Snälla?

Allt kändes bra tills jag var nere och vägde mig, vilket jag troget gör varenda Tisdag. Det vart + på vågen och i Träningscoachens enheter räknat motsvarade det 2 st glas vatten.

Besviken

Usch vad arg och besviken jag kände mig. Faktiskt! Visst jag har varit på kräftskiva och jag har ätit en tårtbit men nån måtta får det va på eländet, jag har faktiskt skött min mat och tränat 5 pass under den gångna veckan. Inte rättvist, inte rättvist alls.

Så jag surade och ville helst bara krypa ner under täcket, glömma och vakna upp till en ny dag, men det gick ju inte.

Förut

Så den tidigare Tess funderade snabbt på alternativ som att kapa ner drastiskt på maten, kanske börja hoppa över mål eller helt enkelt ersätta mat med väldigt lite mat, alternativt väldigt kalorisnål mat, tills jag insåg att det där, det ligger bakom mig.

Det är det där som får mig att misslyckas, som får mig att tappa greppet om tillvaron. Jag går inte bakåt, inte tillbaka till mina matnojjor, inte tillbaka alls. Jag går framåt.

Men hur?

Så hur går jag framåt, när jag känner mig besviken på att jag fick ett plus? Hur går jag framåt när det känns som om jag står och trampar vatten och inte kommer nån vart? Hur kommer jag vidare när jag bara känner mig som en looser?

Jag funderade ett tag och kom fram till att visst, det här är fjärde veckan på rad där jag antingen har stått still eller haft ett plus men det är mer än bara vikten på vågen som räknas.
Jag kommer i en storlek mindre kläder, igen. Tyckte inte det var så länge sedan jag tjoade över att jag numer kom i lite mindre kläder och nu är det dax igen.

Jag & min kjol

Jag rensar och rensar i min garderob och växer ur kläderna snabbare än jag hinner med att använda dem. En t-shirt jag inte kom i alls för ett år sedan som satt tight fram till sommaren sitter nu helt plötsligt löst! Faktiskt, jag har kollat, vridit och vänt på mig och den sitter löst!

Min kjol och jag vi har blivit såta vänner och jag trivs så bra i den. Förra året kunde jag inte bära kjol alls, nu bär jag den stolt! Inte ens problem med skavsår mellan låren har jag, det har nog aldrig hänt tidigare.

Jag speglar mig varenda kväll, klämmer på valkarna och konstaterar att de blir faktiskt mindre. De har inte försvunnit men de krymper.

Framsteg

Jag tittade på bilderna av mig som jag bloggade igår. Tess 1995 och jag insåg att jag vet i själ och hjärta att jag inte kommer bli henne igen. Jag vet det, jag känner det. Jag är samma men ändå inte. Jämfört med henne har jag gjort enorma framsteg och till slut kom jag fram till att det är just det jag ska vara stolt för idag.

Jag lyfter på huvudet, äter min lunch och min mellis och går stolt och rakryggad till träningen. Visst jag må ha gått upp några hekton den här veckan men se vad jag har åstadkommit i det stora hela.

Jag är faktiskt rätt grym, när man nu ser det så…

ps. Kompis leder kampen den här veckan, men jag kommer igen. Det är inte slut än…