There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Kan jag inte bara växa upp?!

- mars 24, 2013 - by , in Gott och Blandat, with 2 comments -

Ibland vill jag bara krypa ur skinnet. Ångesten har mig i ett fast grepp. Jag känner mig värdelös på så många plan. Framför allt känner jag mig värdelös för att...

Ibland vill jag bara krypa ur skinnet. Ångesten har mig i ett fast grepp. Jag känner mig värdelös på så många plan. Framför allt känner jag mig värdelös för att jag inte kan vara genuint glad. Jag förstår inte varför jag är så ledsen under den glada ytan. Jag känner mig falsk. Och dålig. Hur kan jag vara ledsen? Vad har jag att vara ledsen över. Varför kan jag liksom inte bara bita ihop och sätta mig över det? Varför?

Sen känner jag mig värdelös för att jag inte är en bra handledare på jobbet just nu. Stackarn som jag jobbar med, jag tycker synd om henne. Jag gick från ett skrattande yrväder till en tyst, ensam och ledsen person. Kuvad. Slagen av livet självt. Och jag tycker att det är fånigt, att jag är fånig, som inte kan sätta mig över det heller. Men jag kan inte.

Fan jag saknar Oskar, varenda dag på jobbet. Tomrummet är så stort att det känns som om det sväljer mig hel. Men jag biter ihop. Alla andra omkring mig mår bättre om de inte ser hur ledsen i själen jag är. De tycker ändå att jag är elak, jag borde vara glad inte ledsen.

Sen känner jag mig värdelös hemma. För att jag inte är som jag brukar vara, för att jag inte är glad, inte i själen. Jag är trött, ledsen och ensam, fast jag är omgiven av de enda som älskar mig. Jag är hemsk som inte förmår mig att uppskatta det till fullo. Jag orkar inte med alla måsten, varenda grej blir ett berg att klättra över och jag är så trött. Vill bara gräva ner mig, gömma mig för världen. Fast jag gör inte det. Jag låtsas som om allt är bra och ingen förutom maken ser hur jobbigt allt faktiskt är.

Sen känner jag mig värdelös för att jag inte har en enda riktigt nära vän kvar. Alla är borta och jag är ensam. Vem ska jag messa när jag mår dåligt och är ledsen. Jag har ingen förutom maken att prata med. Alla mina vänner har andra vänner som är dem närmast. Jag hänger med på ett hörn. Det känns som om jag står utanför och tittar på när alla andra gör planer med varandra. Jag är dock inte utan vänner, de jag har kvar uppskattar jag massor. Faktum är att jag har medvetet valt bort många ur mitt liv och det står jag för. Det gör inte att det känns mindre ensamt.

Och så här fortsätter det. Fast av allt det här syns inte mycket. Man kan se, om man känner mig, att jag inte är lika glad. Att jag tar allt personligt och blir ledsen även för uppenbara skämt. Att jag är lättstressad och förvirrad. Det är svårt att fokusera. Men annars märks inte mycket, för när jag står ansikte mot ansikte med någon sätter jag upp en mur och den är så hög att jag själv inte ens tror att jag mår dåligt efter ett tag.

Flera gånger under veckan har jag fört på tal att jag ska avboka mitt läkarbesök för att det känns töntigt att gå till doktorn när jag mår bra. Ibland känns det faktiskt som om jag mår okej. Och det känns falskt. Som om jag bara vill att folk ska tycka synd om mig. Jag kan ju uppenbart vara glad, skratta och umgås så hur kan det vara så svårt att känna så jämt? Jag kanske inte alls är deprimerad utan bara dum i huvudet, det skulle ju förklara varför jag känner mig så ensam. Ingen vill hänga med någon som är dum i huvudet.

Eller så mår jag verkligen inte alls bra. Men det är svårt att erkänna det, även för mig själv. För det ger mig ångest och så är jag tillbaka på ruta ett i första paragrafen, högst upp på sidan.

Jag orkar inte med mig själv. Kan jag inte bara växa upp?!

 

  • www.icanrestwhenimdead.com

    Kram!

    • http://www.facebook.com/Supertess Tess PartyPinglan Handley

      Tack <3