There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Kanske blir det min verkligehet en dag

- september 30, 2010 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Fortfarande solbrun efter veckan i Turkland men det bleknar snabbt. Desto kallare och höstigare det är ute, desto blekare känner jag mig. Tänk om jag hade ekonomin och möjligheten att...

Fortfarande solbrun efter veckan i Turkland men det bleknar snabbt. Desto kallare och höstigare det är ute, desto blekare känner jag mig. Tänk om jag hade ekonomin och möjligheten att åka tillbaka till solen i vinter, men det är kört. Däremot hoppas jag på en Finlandskryssning snart. Det var länge sedan.

Höst

Solen skiner, himlen är klarblå och ute har hösten färgat omgivningen i alla toner av rött, orange och gult. Det ser vackert ut, men det är kallt, och jag fryser. Jag måste verkligen ta mig i kragen och komma iväg till Shurgardförrådet för att hämta hem ungarnas vinterjackor.

Jag kan inte påstå att jag längtar efter vintern men den är ett nödvändigt ont på väg till nästa vår och sommar. Dessutom har jag en hel del kilon att gå ner till nästa sommar så det kan väl lika bra vara vinter ett tag så att jag hinner med.

Långt kvar

Hur nära mitt slutmål kommer jag vara när sommaren är på väg nästa gång?
Jag har faktiskt ingen aning.
Den senaste tiden har vågen knappt rört sig alls men min förhoppning är att det ska gå lite fortare emellanåt. Jag har fortfarande många kilon kvar tills jag når mitt mål.

Det finns andra faktorer som spelar in med. Desto närmare slutmålet jag kommer, desto svårare kommer det vara att gå ner. Och jag vet inte ens själv riktigt var slutet är, det beror helt på hur jag känner mig och hur kroppen ser ut sen när jag närmar mig.

Dessvärre lär jag väl senare behöva operera bort överskottshud från flera delar av kroppen, men jag ser inte hur jag ska ha råd med det och det känns redan nu rätt deppigt, så jag försöker att inte tänka på det. Kanske kan jag se hyfsad ut med kläder på kroppen oavsett överskottshud eller inte.

Samtal

Igår när jag var nere på Vårdcentralen för vägning fastnade jag i samtal med sköterskan. Jag berättade om min helg på scenen i Farsta och det slog mig verkligen hur enormt långt jag har kommit sen den där dagen då jag stod med Sats-kortet i handen och undrade vad jag hade gett mig in på.
Då trodde jag inte att jag huserade en sån träningslust i mitt hjärta.

Sköterskan log när jag berättade, ärligt imponerad av hur långt jag har kommit och uppriktigt glad för min skull. Precis som min tandläkare som jag fastnade med en timme då vi diskuterade kring överviktsoperationer och hur man bara behandlar symptomen och sällan orsaken till övervikten. Samt var man senare drar gränsen för vad som är kosmetisk kirurgi och vad som verkligen behöver göras när huden är 10 storlekar för stor för kroppen.

DrömmarSvårt

Det är så svårt att vara nöjd med sig själv. Jag fick frågan i helgen ”-Du är väl ändå stolt över hur långt du har kommit hittills?” Självklart, visst är jag det, men tänker för mig själv jag egentligen borde kunna göra lite bättre.
Jag kan alltid göra lite bättre, ge lite mer av mig själv, ta i mer.
Jag har kommit långt, men jag har långt kvar.

Om jag fick önska mig något så skulle det vara att kunna träna ett helt pass och få det att se sådär härligt enkelt ut. Att ha en kropp som klarar av att hoppa, göra utfall, kicka högt och hårt och lyfta tungt. Jag vill också kunna träna med ett enda stort leende genom hela passet.

Kanske är det en dröm, som alltid kommer förbli en dröm.
Kanske blir det min verklighet en dag.