Korv, makaroner och rödtjut

Jag kunde gott ha klarat mig utan igår.
Kan tänka mig att jag hade sovit gott och vaknat idag istället, eller nåt annat skönt alternativ, men icke då.

Började dagen med två sjuka ungar hemma.
Förkylda, kanske en öroninflammation, astma känningar och allmänt trötta, ont i huvudet och lite smågnälliga.
Själv vaknade jag inte heller helt hundra.
Jäkligt irriterad konstaterade jag att förkylningen sitter i och det blir fortsatt ingen träning.

Allt detta resulterade i att jag glömde nåt igår morse man inte får glömma.
Verkligen inte.
Men det gjorde jag.

Jag glömde att maken hade sin födelsedag igår och hemskast av allt var att jag uppmärksammade att jag glömt det helt och hållet när jag öppnade datorn och såg alla grattishälsningar som trillat in hos honom.
Fan, kan man va uslare liksom?

Så jag gjorde det jag kunde, ringde upp och bad om ursäkt och grattade.
Erbjöd mig i samma veva att dels fixa önskemiddag åt honom med dessert och dessutom att åka ut till Arlanda för att luncha med honom.

Vi träffades ett par timmar senare i Sky City och åt ångad gös på Stockholm fisk.
Det var givetvis väldigt gott, men det förväntas när dagens kostar 120 kr.

Jag sa att han fick önska sig vad han ville till middag och givetvis, som jag gissat önskade han sig Beef Wellington, Gordon Ramsay style.
En rätt han dregglat över varenda gång han sett den i tv-rutan.
På plats i Sky City frågade jag min vän Google efter receptet och hittade det här.

Vi skildes åt.
Maken gick till sitt nästa möte, jag tog bussen till bilen och satte mig och skrev en inköpslista.

På väg hem var det mycket trafik, trots att klockan knappt var 14 när jag åkte från Arlanda. I tunneln (Årstalänken) var det stopp. Så jag körde snabbt av mot Huddinge och åkte förbi Martin Olsson för att leta oxfilé och andra ingredienser.

Drygt 700 kr fattigare men med en kasse mat åkte jag en halvtimme senare vidare mot Haninge och stannade till på Maxi för att köpa det jag inte hittat på MO.
När jag väl kom hem fick jag utbrott på kidsen.

Disken var lämnad i köket och stackars Ninjan hade inte kommit ut sen morgonen. Så jag skrek och skällde på barnen en stund, skickade ut dem med Ninjan och lät dem sen ta hand om disken medan jag började preppa maten enligt receptet.
Min plan var att vi skulle äta runt halv sju.

Strax före 18 ringer Maken. Då sitter han fast i Jordbro för att pendeltåget av någon hemlig orsak är strömlöst.
Jag satte mig genast i bilen och åkte iväg för att hämta honom.
Hemma igen 30 minuter senare inser jag att jag inte har ätit sedan 13.
Jag är trött och minst sagt stressad.

Min fina DYRA mat skulle behöva minst en och en halv timme till innan den var klar och klockan skulle närma sig 21 innan det skulle bli nåt att äta.
Jag gjorde en Gordon och svor mig igenom 15 minuter av besvikelse, innan jag insåg att det bara inte var hållbart.
Hur mycket jag än ville ge Maken den finaste middagen jag kunde, så skulle det inte va roligt att äta den kl 21, med trötta sjuka ungar och jag själv som ett åskmoln.

Det slutade med att jag preppade klart min Beef Wellington och ställde den i kylen och Maken, födelsedagsbarnet fick steka korv och koka makaroner och servera allt själv.

Jo men TJO vad det var vad jag hade planerat för dagen.
ÅH, vad jag var besviken, arg och förbannad på mig själv!

Alla blev rätt glada ändå när maten väl hamnade på bordet. Klockan var halv 8 vid det laget och alla hade slut på energi.

15-åringen hade bakat chokladcupcakes som vi fick till efterrätt.
Han hade gjort ett grymt jobb och de var jättegoda.Tack och lov var det nån här hemma som kunde få nåt gjort igår.