Mamma till en diabetiker

Shit vad det var svårt att komma över den senaste Insulinkoman. Först nu börjar jag känna mig någotsånär hel igen. Fy fan! Det går inte att beskriva hur det känns när barnen far illa. Och då menar jag inte skrubbsår och sånt småttigt, utan när det känns som om de ska dö. Då påminns jag snabbt om att jag skulle byta alla olyckor i världen med dem. Att jag gladeligen skulle ge mitt liv mot deras om jag kunde, när det behövdes.

Det hjälpte lite att skriva av mig och att erkänna för mig själv att jag blev chockad. Jag klarar inte hur mycket som helst. Hur mycket jag än vill så kunde jag inte vara så lugn som jag önskade. Tur att Maken var med. Jag gjorde mitt bästa, med mina förutsättningar, men det var som knivhugg rätt in i mitt hjärta även om jag hellre hade vela vara cool och mer saklig när det väl gällde. Men jag kunde inte.

Det här gör mig livrädd när jag tänker på alkohol. Jag brukar skämtsamt säga att han kommer aldrig få dricka, men jag vet ju, att så lär det knappast bli. Alkohol och diabetes, ja då börjar vi prata en dödlig kombo. Inte så att man bara dör knall och fall men det kan gå riktigt illa. Hur ska jag klara av det när det blir dax?

Jag kan i alla fall sova på natten. Den värsta oron är över. Förra gången det hände då vaknade jag flera nätter och smög in i hans rum för att kolla att han andades. Som jag gjorde när barnen var bebisar. Med hjärtat i halsgropen och livrädd för att jag skulle hitta honom död.

Hur andra föräldrar tänker när det gäller tonåringar med diabetes ska jag få reda på på tisdag. Då ska jag på föräldraträff i Storstockholms diabetes förbunds regi. Samtalsämnet är just tonåringar med diabetes, alkohol och fritid. Det ska bli intressant och jag hoppas komma hem med nya insikter.

Bloggat från min IPad