There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Mamman till den där bråkstaken

- februari 15, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

Det är jag det. Inte världens roligaste titel. Hur blev jag det? Jag som alltid har varit så noga med att uppfostra ungarna med respekt för andra & med empati...

Det är jag det. Inte världens roligaste titel.
Hur blev jag det? Jag som alltid har varit så noga med att uppfostra ungarna med respekt för andra & med empati för andras situationer.

Lilla R är 13 år. För att vara 13 är han till storleken en stor kille, smal, men lång som en vuxen man. Det säger sig själv att han alltid sticker ut bland sina jämnåriga. Så har det alltid varit, sedan han föddes 64 cm lång så har han alltid varit längre än sin årskull.

Lilla R är också smart, logiskt lagd och duktig på klurigheter. Han har alltid varit duktig med små barn och allt som oftast trevlig, snäll och hjälpsam här hemma. Darling och Lilla R kommer inte alltid fullt så bra överens, som de där bufflarna i en gammal Ipren reklam stångas de emellanåt.

LostSkolan

Det är dock i skolan allt verkligen inte fungerar. I 6:an var han helt hopplös och mötena avlöste varandra. I 7:an har det gått både upp och ner.
De flesta lärarna har sett den snälla duktiga sidan av honom vid något tillfälle, och vet att han skulle kunna komma långt om han bara ville, men dessvärre så verkar han inte alls vilja utan lägger mer tid och energi på att leka allan och störa i klassen under lektionerna.

Det verkar inte hjälpa hur mycket vi än har pratat med honom här hemma. Vi har fyllt hela skalan från hot och straff till stöd, uppmuntran och belöningar.
Ingen skillnad.
Vi pratar om det mer eller mindre dagligen. Vikten av att han sköter sig för sin egen skull, för att kunna få de betyg han skulle kunna få och öka sina möjligheter till gymnasievalen. Vikten av att om han nu skiter i sina egna betyg i alla fall ge alla andra chansen att studera ostört.

Samtal

Vi har pratat om hur otacksamt och jobbigt det är för hans lärare när de inte kan genomföra lektionerna för att han stör ut dem. Vi har försökt få Lilla R att sätta sig i lärarnas situation så att han ska förstå hur jobbigt det måste vara för dem. Vi har pratat om hur jobbigt det blir för resten av klassen när han stör.

Vi har pratat med skolan, med lärarna, med kuratorn till och med med BUP. Vi har bett dem om handlingsplaner, strategier för att ta oss vidare.

Vad får vi tillbaka?

Klagomål efter klagomål och brev med meningar som ”Jag måste tyvärr säga att jag aldrig har varit med om att en elev som Lilla R har fått så många gånger tillsägelse men inte har tagit åt sig.” och ”Någonstans måste han sätta gränsen. Det är inte bra det här.”

Ingen åtgärdsplan, ingen strategi.

Lost

Jag vet inte vad mer vi kan göra hemifrån och jag börjar verkligen tröttna på skolans slappa ”Ni ska lösa våra problem” attityd.
Skolan har en massa resurser de kan ta till när det gäller elever med behov av extra stöd. Hemifrån har vi hela tiden varit öppna för att hjälp ska kallas in. Vi vill givetvis själva att Lilla R ska skärpa sig både för sin egen skull men också för alla andras.

Jag känner mig smått lost.

Några vettiga förslag, någon?

  • Eva

    Jäkla moment 22 det där när inte skolan gör sin del… tycker ni gjort mer än de flesta i er sits.. Hoppas det löre sig..