Mat-ångest

Efter en riktig mofflardag (i förrgår) och en ”det-var-jävligt-svårt-att-fortsätta-som-att-inget-hänt-dag” (igår) intalar jag mig själv att jag ska komma tillbaka till perfekta matdagar igen. Med start idag. Det behövs för att jag ska ha en chans att klara utmaningen omgång 2, och för att jag ska gå ner i vikt överhuvudtaget.

Och ner i vikt ska jag.

Min vinterjacka sitter som ett jävla ålskinn och om vi bortser från att det ser för tääääskigt ut, så är det dessutom sjukt obekvämt.

Mofflardagen gav mig grov ångest igår och således föll jag tillbaka i samma gamla mönster. Ät för att döva ångesten och intala dig själv att du ändå inte kommer någon vart, så då kan du lika gärna njuta på vägen ner i mörkret. Det slank ner kanske 10 godisbitar. Eftersom det känns som 10! var det säkert mer, kanske 15. Godis! Som jag inte ens saknat. Men det låg där, framför mig. Så jag åt. Frukosten funkade bra men jag ”glömde bort” mellisen och lunchen blev således 3 korvar med bröd. TRE!! Med bröd!!!

Sen inget, på eftermiddagen. Då var ångesten över korvarna för stor. Istället blev det inget innan middagen. UTAN grönsaker som Maken snällt påpekade när vi satte oss till bords. Men då hade jag ingen ork att pausa allt och hoppa upp och fixa nåt grönt att lägga på tallriken. Vi satt liksom med besticken redo.

Maten var i alla fall hyggligt bra, lite ris och en kycklingfilé. Sen blev jag hysteriskt chipssugen men det slutade med vaniljyoghurt, müsli och mandlar. Även om det blev lite mycket av allt så var det bättre än chipsen.

Varje dag väntar jag in posten för att se om remissen till röntgen har kommit. Hittills har jag bara blivit besviken. I mitt huvud har jag fått för mig att om jag bara får röntgas snart så kanske jag kan få en omop till jul. Helt utan förankring. Jag har inte ens vågat fråga om jag kan få en och NÄR det isf kan bli aktuellt. Fast mentalt har jag nog ställt in mig på att jag ska göra den och att jag kommer få den. Det känns inte som att jag tvekar längre.

Det kan mycket väl ta 6 månader. Vad vet jag. Eller ett år.

Dessutom har jag fått mer att oroa mig över än jag hade redan innan. En vän till mig, som nästan gått samma väg när det gäller viktopar, och som inte heller lyckats. Hon har gjort om sin op, vilket jag inte visste förrän häromdagen. Hon har gjort det jag ser som en utväg. En omop.

Och det fungerade inte.

Fruktansvärt eller hur?!

Jag önskar verkligen att det löser sig för henne men det fick givetvis mig att inse att op är kanske inte den lösningen jag hoppats på. Det kanske är som jag säger, att jag egentligen behöver en lobotomi.

Och som om det inte var nog så har jag ytterligare en vän som mår väldigt dåligt just nu. Jag önskar jag kunde göra nåt för dem, men jag kan inte bidra med mer än omtanke. Samma sak som när jag själv mår dåligt. Jag måste klättra upp ur avgrunden själv. Lösa mina egna problem.

Mina fina vänner, mitt hjärta är hos er i alla fall.

Tillbaka till maten. Idag ska det bli en bra matdag! Och hittills följer jag planen. Klapp på axeln för det!