Min positiva vecka fortsätter

Allt känns så bra just nu. Jag mår bra, är fortfarande frisk och allt liksom bara faller på plats. Vad gör det då att jag har en emellanåt riktigt tonårssur tonåring och en liten tjej som tror att hon inte finns om hon inte driver alla till vansinne med högljudda skrik eller retas tills hon nästan åker på en smäll från storebrorsorna?

För här har ni coola mamman, som är till freds och inte rubbas av sånt småttigt. Här är tjejen som just nu mest går och myser över tappade kilon, nya guldstjärnor, bättre flås och styrka och känslan av att våren ÄNTLIGEN är på väg.

Jag har klarat platåer, fester, oönskade kilon, motgångar och ändå eller trots det står jag här och ska möta våren starkare och gladare än någonsin tidigare.

Hur?

Hur kunde jag låta det ta mig 37 år att komma på vad som får mig att må så här bra? Eller är det så att jag har behövt ta den långa vägen för att verkligen förstå, för att hitta mig själv, för att lära mig vem jag är?
Jag vet inte, men jag vet att jag har lärt mig så enormt mycket om mig själv de senaste åren och det är det som spiller ut här i bloggen.

Mina erfarenheter som jag försöker sätta på pränt så klart och tydligt jag bara kan, för att ni ska kunna ta del av dem och dra nytta av dem.

Förändring

Efter 18 månader med Viktväktarna ser jag hur mycket jag har förändrats i mitt förhållande till mat. Inte så att jag åt direkt jättedåligt innan, men numer äter jag inte på rutin (fredagsmys bara för att det ska vara så).
Nu väljer jag aktivt varje gång, medveten om vilka konsekvenser mina val får. Med all tid jag lägger ner på Sats så kan jag ju säga att det inte är lika lockande att köpa hem pizza bara för att jag inte orkar laga mat.

Men jag äter givetvis allt emellanåt. Precis som jag upplever att normalviktiga gör. För jag vill leva ett normalviktigt liv och tror inte på att ”banta” nu för att sen tro att bara för att jag har gått ner massor med kilon ska jag kunna leva på ett sätt jag tidigare inte klarat av.

Det är lite det jag menar när jag säger att jag LEVER bort mina kilon. Jag lever på ett sånt sätt som jag tror kommer vara hållbart i längden. Jag sätter alla vanor nu och väntar inte till ”sen”, när jag är klar. Det är ju nu jag märker om det fungerar eller inte och nu jag har chansen att korrigera mina vanor.

Hur vill ni ha det?

Ni som bantar och lever asketiskt i väntan på att nå era målvikter, hur har ni tänkt att det ska bli sen? Hur tror ni att ni ska hålla vikten? Har ni någon plan? Hur vill ni att ert liv ser ut sen?

Jag vet hur jag vill att mitt liv ska se ut och det innehåller en massa roliga träningspass med folk som ger mig energi. Det innehåller nya erfarenheter och modet att göra saker jag undvikit på grund av min storlek. Det innehåller ett sunt förhållningssätt till mat där jag varken upplever ångest eller äckel.
Ja det gäller ju faktiskt mitt förhållande till mig själv med.
Framför allt så innehåller det ett enormt utbud av kläder, och inte ett uns av att jag är mindre värd än alla andra för att jag är tjock.

Träningen igår

Igår blev det ett dubbelpass pump och corepuls igen. Jag hade planerat det till nästa vecka men fick tid för utvecklingssamtal för en av killarna i skolan så jag råddade om och det fick bli igår.
Jag fick övertala mig själv en aning och jag preppade under dagen med bra mat (annars är jag fortfarande lite av en slarver med maten emellanåt), för förra veckan var så djävulskt jobbig och jag var helt inställd på att den här veckan inte skulle vara ett dugg bättre.

Men!
Pumpen gick bra och kändes helt ok. Jag funderade på att köra lite lättare just med tanke på förra veckan men jag gjorde inte det och det var inga problem.
Den här veckan var det Inka som hade corepulsen och jag var helt inne på att jag skulle göra det allra bästa jag kunde och verkligen göra mitt yttersta för att hänga med på alla hopp (för hon är så jä*la duktig själv). Direkt när jag ställde mig på Corepuls-brädan kände jag att jag hade krafter kvar och jag hade jätteroligt!

Shit, det är tungt med alla hoppen och ja, jag fuskar genom att inte hoppa upp jämfota men jag ger verkligen mitt allt. Det är verkligen ingen lätt uppgift att få den här tunga kroppen att hoppa fram och tillbaka över den där brädan, men jag gör det! JAG GÖR DET!

Och det bästa av allt är att jag kan se fram emot att det bara blir lättare och lättare. Dels blir jag starkare och får bättre flås, dels så minskar jag sakta i vikt.
Igår kom jag fram till, där på corepuls-brädan, att mitt mål under de här tre månaderna ska bli att ta mig igenom hela den näst sista konditionstoppslåten, där vi hoppar utfallshopp åt sidan, utan några pauser.
Det blir i alla fall mitt första mål.

Idag

Nu ska jag ta det lugnt under dagen. Njuta av att jag är trött i varenda muskel i kroppen och längta till Afrodansen ikväll! Den nya koreografin är jätterolig och jag önskar så att jag var lite duktigare på alla snabba små rörelser och kunde släppa loss mer. Jag känner mig stel som en pinne ibland, speciellt när jag ser andra som verkligen släpper loss.

Men det är roligt oavsett, att dansa, att träffa Cecile som alltid ger så mycket energi.

Jag fattar inte att det är så men jag önskar verkligen att snön släppte ordentligt nu så att jag kunde plocka fram ”gröna faran” och börja hoja till Sats och tisdagsmötena. När jag inser att jag verkligen menar det så inser jag också hur mycket jag har förändrats! Det är verkligen otroligt.

Funbeat

Jag har börjat regga min träning på Funbeat och jag har 3 kompisar där som är gamla bekanta jag lärt känna i olika sammanhang genom åren.
Alla tre är inbitna cyklister även om en av dem numer är en inbiten löpare som precis avverkat Maran i Barcelona. STORT grattis till det!

Hur som helst det här är tre killar som alltid tränat, mycket! Så därför avslutar jag med en rolig graf och löftet att snart ska jag sno topp placeringen!