There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Min vän

- mars 9, 2011 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Strax före ett på natten och jag har klivit ur sängen efter att ha legat och vridit och vänt en dryg timme nu. Fastnade i funderingarna kring hur tusan jag...

Strax före ett på natten och jag har klivit ur sängen efter att ha legat och vridit och vänt en dryg timme nu.
Fastnade i funderingarna kring hur tusan jag lyckades skrämma bort en av mina allra närmaste och bästa vänner.
Som jag dessutom saknar galet mycket.

Man skulle ju kunna tro att om man nu var så nära vänner så skulle det krävas en del för att bli dumpad. Ett bråk, att jag varit riktigt elak eller nåt åt det hållet. Sen kan man ju tro att i så fall borde den som dumpar sagt varför. Skällt, varit arg, ledsen, jag vet inte, men nåt.

Sårad

Är det bara jag som blir helt olycklig av att åka ut med huvudet före och inte få någon förklaring till det?
Jag blev och är fortfarande enormt sårad och ledsen. Väääääry sad liksom. Men hon min vän, visar inte med en blinkning att det bekommer henne.

Visst har jag blivit av med kompisar tidigare men då har jag vetat varför.
En tjej sa till exempel helt upp kontakten med mig när jag berättade att hennes kille vänstrat. Det var trist men jag kände ändå att jag hade gjort rätt.
En annan tjej sa upp kontakten med mig för att jag sagt något väldigt dumt som jag senare bad om ursäkt för och till slut löste det sig och vi blev vänner igen.
Aldrig tidigare har jag blivit dumpad som jag blivit nu, och jag vill inte tro att det inte går att fixa.

LedsenSömnlös

Sånt här håller mig vaken om nätterna. I natten vågar jag ta mod till mig och fråga vad jag har gjort, vilket jag är rädd för att göra på dagtid.
Dessutom får jag aldrig tillfälle att fråga.
Jag vågar fråga hur det kommer sig att det tycks finnas tid och lust till umgänge med andra men när det kommer till mig så räcker inte timmarna på dygnet till.

För jag är inte dumpad som i, dra åt helvete, varianten. Snarare så är jag vänligt men bestämt bortprioriterad. Det finns inte tid över till att träffa mig längre, fast det är klart, jag fattar ju att hon inte vill, men det säger hon inte.
Det är som att det är ok att ha mig kvar, men hålla mig på en armlängds avstånd. Det är ok att hälsa, prata om vädret i 5 minuter men umgås på riktigt som vi gjorde förut tycks det inte vara tal om.

Hur?

Hur tusan lyckades jag med det här? Jag som i mina ögon alltid försöker vara snäll och ställa upp på mina vänner. Jag som tycker så mycket om henne, hur lyckades jag få henne att inte alls tycka om mig längre?
Har jag sagt nåt dumt?
Har jag gjort nåt dumt?
Jag funderar och funderar över de tillfällen vi senast sågs, försöker minnas.
Nåt måste jag ju ha gjort, fast det enda jag kommer ihåg är att jag hade gjort nästan vad som helst för henne, men jag har uppenbarligen missat nåt väsentligt.

Ledsen

Så blir jag ledsen, för att jag har förstört allt.
När allt äntligen började räta ut sig i mitt liv och jag såg fram emot världens bästa 2011 med min man (och ingen skilsmässa i tankarna, bara kärlek) och min bästa vän och allt roligt vi skulle kunna hitta på, så rasade det omkring mig som ett jävla korthus.
Och från ena dagen till nästa blev starten på 2011 hemsk och jag tappade lusten och orken för det mesta.
Det är den gropen jag försöker klättra ur, fortfarande.

Ska vi leka gissningsleken?

Kanske är det så enkelt att jag tyckte mer om henne än hon om mig?
Kanske var jag ett tillfälligt tidsfördriv som hon tröttnat på?
Kanske lessnade hon på att vara så viktig för mig och ville ägna sin tid åt såna som var viktiga för henne?
Men kunde hon inte säga det då?
Vi var två som umgicks men nu så här i efterhand tänker jag att det kanske bara var jag som tyckte vi hade det roligt. Bara jag som fick ut nåt av det. Bara jag som var så jävla korkad att jag trodde att hon faktiskt gillade mitt sällskap. Bara jag som trodde att vi delade nåt speciellt, ett förtroende, sånt som i alla fall jag inte pratar om med vem som helst.

Jag brukar alltid säga att vänner är det viktigaste man har. Partners varar ju inte alltid livet ut (förutom min då) men vänner står alltid vid ens sida.
Med vänner kan man dela allt, prata om allt.
Jomenellehur?
Det är ju därför som jag sover så bra om nätterna.
*NOT*

En gammal vän

Så för att muntra upp stämningen lite ska jag berätta att jag träffade en annan vän idag som jag inte träffat på bra länge. Det var jätteroligt, verkligen. Honom har jag saknat.

Vänner kommer och går.
Alla är inte menade att stanna i ens liv för evigt.
Men jag var så säker på att just den här vännen skulle stanna kvar.
Jag vill helt enkelt inte inse, att jag kan ha haft fel.

(Å du, ett förlåt räcker en bra bit om det börjar kännas jobbigt att ta tag i det här nu. Å så tror jag att jag behöver lite vin, typ en flaska, så jag kan skylla på den om när jag bölar. Å så en flaska till dig så vi kan börja om. Vad jag än har gjort så ber jag om ursäkt. Fast jag tror ju att du inte läser här längre, så man kan undra vem jag pratar med.)