There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

När ältandet fastnar

- mars 6, 2013 - by , in Gott och Blandat, with 2 comments -

De senaste åren eller så, så har jag oftast märkt när det det här jobbiga, deppiga kommer över mig. Jag kan se tecknen, hur jag börjar älta konversationer och funderingar....

De senaste åren eller så, så har jag oftast märkt när det det här jobbiga, deppiga kommer över mig. Jag kan se tecknen, hur jag börjar älta konversationer och funderingar. Hur jag fiskar efter lite bekräftelse, mycket bekräftelse, snälla, snälla säg att jag är bra! Säg att jag behövs! Hur jag blir tystare och tystare, som om orden tar slut. Det finns inget mer att säga. För du vill inte ha mig här längre. Du har tröttnat på mig.

Jag är där nu. Eller på väg dit. På väg ner.

Och det jobbiga är, att fast att jag är medveten om det, så kan jag inte få tankarna att sluta surra i mitt huvud. Jag blir inte av med ångesten och olustkänslan av att nåt är fel. Nåt är fel! Har jag gjort nåt, sagt nåt? Varför känns det så tyst omkring mig? Snälla förlåt mig! Jag lovar, jag gör vad som helst, bara låt allt bli bra igen. Låt mig fortsätta leva i illusionen att ni vill ha mig med. Det behöver inte ens vara sant. Det går bra om ni låtsas. Det går bra om du låtsas. För min skull. Men snälla få mig att känna mig glad, och önskvärd! Få mig att tro att jag är viktig och räknas, just för dig! Jag vill ju så gärna.

Så känns det. Fast så är det inte. Inte ute i riktiga världen, bara i mitt huvud. Jag vet att ni är kvar alla gamla vänner. Ni har massor att göra och det har jag med. Det här är min fantasi, när den skenar iväg och leder mig ner i nästa hål. Det är här det börjar. En tystnad, en känsla av frånvaro och genast så tror jag att jag är svartepetter. Den ingen vill ha.

Så vad ska jag göra, när ältandet inte tar slut utan bara följs av ännu dystrare tankar. När det på riktigt känns som om det växer ett hål i mitt hjärta, fast det inte gör det. Men illusionen är så verklig.

Jag gör som jag försökt göra de senaste gångerna. Jag försöker ignorera. Jag försöker fokusera och sysselsätta mig. Jag försöker bryta destruktiva tankemönster och fylla tiden med sånt som gör att jag inte kan, vill eller orka tänka. Men det är fan inte lätt.

Fast vem sa att livet skulle vara enkelt?

Och jag skäms.

Ni kanske inte tror mig nu, men jag skäms som fan. För att jag är så sjukt beroende av att andra ser mig. För att hela min existens liksom går ut på att andra ska tycka om mig. Jag missade nog hela den där tyck-om-dig-själv-och-skit-i-vad-alla-andra-tycker-lektionen. Jag skäms för att jag tror att ni tycker att jag är en dålig människa när jag håller på så här. Jag skäms för att jag aldrig lär mig, utan konstant faller i samma gropar.

Så ni kanske undrar varför jag öppnar upp hjärtat och hjärnan och kräks ut allt jag är som jag skäms över?

För att det här är jag.

Så här funkar jag.

Och jag tror inte att jag är ensam.

Men det är lite fult att må dåligt när man har ”allt”, och det har jag. Jag har allt jag kunde önska och mycket mer. Jag kan inte säga att jag tror att jag förtjänat det alltid. Men jag har ”allt”, sånt som många önskar att de hade. En som älskar mig. En familj. En ekonomisk trygghet. Flera fina vänner, kanske fler än jag själv tror ibland. Ett liv där jag oftast gör bara det jag vill, som att hela livet bara få sitta och plocka ut godbitarna och lämna resten orört.

Jag tror att folk tycker att det är ”fult”, eller kanske ”fräckt” att liksom klaga, när man har ”allt”.

Det jag tror att folk inte förstår, fast just du kanske gör det, men i allmänhet, är att det här med att deppa och vara ledsen (egentligen utan orsak) inte är nåt man själv väljer. Inte heller är det ”bara att tänka bort det” eller ”ignorera det”. Gick det skulle jag göra det, LÄTT!!!

Under åren så har jag konstaterat att jag ätit bort ångesten, supit bort den och ibland bara levt med den tills den gått över. Jag har varit hemsk ibland, bara för att jag själv mått så jäkla dåligt. Och vi pratar fortfarande om ångest utan substans, bara liksom byggd på känslor, bara liksom baserat på nåt utifrån, som att jag inte känner mig i centrum, eller känner mig ensam. Sånt som de flesta inte ens reflekterar över i sina bissy, bissy liv.

Jag har funderat på att prova medicin, men har faktiskt aldrig vågat. Det skulle ju betyda att jag måste erkänna på riktigt att det är nåt fel i huvudet på mig och där är jag inte än. Även om jag kan svamla osammanhängande om det här, i mitt eget forum, för er.

Men tillbaka till nu. Sluta svamla!

Jag var på kurs idag. Det var roligt och intressant. Jag fick en ny vän och inspiration. Jag fick sovmorgon. Jag handlade, tankade och lagade middag. Sen fastnade jag med bloggen och er, en evighet. Ni anar inte vad lång tid det här tog att skriva och hur många gånger jag funderat på hur ni tolkar det ni läser. Jag vet inte om jag vill veta.

Nån som vet var jag kan köpa en gnutta självförtroende, och en säck ångestdämpande?

 

  • Maud

    Du kanske har en lätt manodepressiv läggning som gör att du åker upp och ner tankarna. Sedan är det inte självförtroende utan självkänsla du behöver. Du kan få lite av mig ;) Kram gumman!

    • http://www.facebook.com/Supertess Tess PartyPinglan Handley

      Ja, man kan aldrig så noga veta med mig. Men jag skulle väl inte bli direkt förvånad.
      Självkänsla, du har rätt, så ska det vara.
      Tack Maud och kram påre!