När du tar dig tid för mig, då gör du mig lycklig!

Först söndagsfika med fina Martina. Som jag saknat henne!!!

En och en halv timme kändes som 10 minuter.

Sen skynda ner till Coop och köpa fikabröd och sen direkt hem för fika med Svärmor och hela familjen. Förutom Robert då som inte behagade dyka upp. Jätteroligt att träffa svärmor igen!

Så tvätta lite arbetskläder, laga middag och inse att jag inte kommer hinna genom tvätthögarna idag heller. Inte heller kommer jag hinna veckohandla men matplanera ska jag väl ändå hinna med tänker jag.

Imorgon är det jobb, as usual. Och jag får väl se till att veckohandla efter jobbet. Så det blir gjort.

Har funderat mycket över livet senaste tiden. Över relationer, ansvar, vänskap och kärlek. Jag lever i ett dårhus. Kunde jag outa allt skulle ni förstå varför jag funderar. Men jag kan inte.

Trots det så mår jag bättre än på länge. Jag har blivit tvingad att ta beslut jag inte trodde jag kunde ta och jag har blivit rakare i min kommunikation. Brutalt ärlig var det nån som sa. Men å andra sidan får man alltid min sanning. Inget hyckleri. Det här tjejiga tramset med insinuationer och tolkningar får mig att vilja kräkas. När jag förväntas förstå, agera eller reagera utan att något egentligen sägs. Jag hatar det!

Sanningen är att ingen vill höra att man inte är tillräcklig. Och få vågar säga rent ut att de vill ha en förändring.

Men hur fanken ska man kunna förbättra sig om ingen någonsin säger nåt? Och svaret är att de flesta vill inte förbättras. Genom att blunda för problemen behöver man aldrig fundera över lösningar och framför allt behöver man aldrig ta ansvar. Det är lättare för en själv att skylla allt på omgivningen och omständigheterna än att se sin del i problemet.

Och nej, jag är verkligen inte perfekt själv. Men jag jobbar på det.

Jag tror att Facebook och sms och många andra nyare kommunikationsvägar verkligen förstört hur vi pratar med varandra. Det lägger sig som ett filter mellan det vi egentligen tycker och det vi faktiskt säger och det främjar tolkningar av det skrivna. Förr sa man till och ifrån. Ansikte mot ansikte. Man pratade med varandra, det fanns en dialog. Nu skickar man ett mess men tar udden av budskapet med en smiley. För att inte uppröra.

Folk skriver kryptiska Facbookuppdateringar och förväntar sig att vännerna ska reagera, ifrågasätta, peppa och stödja. Fast hur mycket är det värt egentligen? Bara för att 100 personer grattar mig på min födelsedag på Fb, för att de påminns om att den är just idag, betyder det att jag har fler eller bättre vänner? Hur många kom sen på min fest? Hur många tog sig tid just för mig?

Jag får 30 hjärtan och kramar när jag skriver att jag är ensam men ingen som vill fika med mig i stan. Ingen som har tid. Ändå är det antalet likes och kommentarer som räknas. Allt är en fasad.

IRL är det som i slutändan räknas. Tiden i bilen när vi pratar med varandra, när du gör mig sällskap en bit på vägen, för att jag vill, fast det egentligen går fortare för dig att åka kommunalt. När du vill fika med mig och ger mig ett par timmar av din tid. När vi träffas och spelar Biljard och dricker öl. När du lagt tid på att leta rätt på en låt du tror jag gillar eller en artikel du tror jag vill läsa. När du kommer på min fest. När du messar och bjuder in till ett glas vin som blir alldeles för många och jätteroliga. När du säger att du tycker om mig, att jag är viktig, att du saknar mig ibland. När du tar dig tid för mig, då gör du mig lycklig!

Visst, Facebook är en egoboost. Det är ett enkelt och superbra sätt för att kommunicera med alla men det är också en fasad. Det är så enkelt att tro att folk verkligen bryr sig, fast när det kommer till kritan så är man långt ner i prioriteringslistan.

Hur många av mina facebookvänner kan jag ringa mitt i natten? Hur många kommer om jag bjuder in till nyårsfest? Hur många ställer upp utan att tveka om det krisar?

Sånt funderar jag på. Och svaret för min del är att det är få, ytterst få.

Hur ser du på det hela?