När man dör i en uppförsbacke (nästan)

Fy satan vilken usel kondis jag har! Efter ett par små jävliga uppförsbackar så frustar jag och kan inte andas. Svetten rinner och benen är stela och tunga.
Ångesten över känslan av att inte orka driver mig att tänka att jag borde egentligen åka nån stans och lyfta nåt tungt eller springa på ett löpband. Eller ge mig ut på nåt sånt hemskt militärläger som kan forma mig till en sundare och bättre människa.

Men faktum är att jag är väl medveten om att kondition inte kommer gratis och fast jag verkligen skäms för mina brister på den fronten är ja alldeles för bekväm för att göra nåt åt det alls.

Jag gillar inte att lyfta tungt. Jag är inte heller speciellt sugen på att svettas och lida av träningsvärk. Jag är absolut inte sugen på att bli trött, svettig, smutsig och besudlad av nån som skriker åt mig.

Jag är mer champagne och smågodis typen. Så är det bara. Min hashtaggar #lycklig, #ettundetbartliv, #lifeisgood kommer aldrig i samband med träning utan snarare under en helkväll med Breaking Bad maraton och goda öl, lite bubbel eller rosé.

Jag har egentligen inget alls emot att vara champange och smågodistypen. Det är en rätt trevlig typ av människa om jag får säga det själv. Jag gillar bara inte mina uppenbara brister på kondition, livet får liksom inte kännas som att det är över efter en uppförsbacke, eller för den delen efter en långis med Anna. Påminn mig att aldrig göra om det förresten. Jag menar det säger sig ju självt, sätt mig mot en vältrimmad maskin som tränar sjuttioelvagånger mer än jag PER DYGN och som väger som en mindre sparv och tro att vi ska kunna gå 6 km i samma ruskiga tempo. Jag som inte ens har gått 6 km i ett svep, i nån slags tempo alls på bra länge. Jag var nästan död efteråt. Jag såg ljuset i tunneln om man säger så.

Anna påpekade senare, efter att hon varit hundvakt åt mina dogs ett dygn att de drar fasligt mycket i kopplen. Just där och då, i skogen, var jag rätt tacksam att de släpade mig så gott de kunde. Jag tog mig ju runt i alla fall. Och hundarna var hyfsat trötta efter att ha släpat runt mig ett par timmar. Win-win liksom.

Jaja, så jag är inte sådär snyggt smal utan snarare michelinkurvig, men inte så hiskeligt mycket längre. Jag väger inte som en liten sparv men jag är i alla fall helt safe från heffaklumpstadiet. Jag är fet, jupp, det går ju knappast att dölja men jag lär inte dö, vägandes 350 pannor. I det hela taget är jag hyfsat nöjd. Minus 10-15 kg till så känner jag mig helt nöjd, och det känns fullt görbart. Det känns inte fullt så görbart efter en heldag i soffan när enda pausen är för att gå och köpa pizza till ölen, men efter 3 timmars promenad och dryga 17000 steg känns det absolut bättre!