När man minst anar det

Helt plötsligt dök det upp ett brev i min brevlåda på Fb.
Ett brev fyllt med omtanke från ett helt oväntat håll.
Sånt uppskattas och gillas. Tack!
Precis som jag älskar kommentarer här i bloggen.
Sånt kan göra en regnig dag att kännas som solig.

Idag ska vi städa, tvätta och planera kräftskiva. Det är ju dax för den redan nästa helg och då ligger den ändå två helger senare än vanligt. Tiden springer iväg, och på ett sätt är det skönt men ibland tänker jag att jag borde hinna med mer än jag gör.

Kräftskivan brukar vara avslutet på sommaren och årets roligaste fest! Jag brukar planera den aslångt i förväg och längta som attan. Så har det inte varit i år. Det var otroligt nära att det inte ens blev en kräftskiva. Men Maken tyckte att vi skulle köra på som vanligt, och han har nog en poäng i det. Det kommer inte bli som tidigare, inte lika galet och stort, men det kommer nog bli väldigt bra i alla fall.
Flera gäster som kommit tidigare, kommer inte i år.
En har valt bort mig, resten valde jag bort. Och det är klart att det känns förjäkla konstigt och sorgligt på en och samma gång, men vad skulle jag göra? Om jag nu är så hemsk som jag fått höra, vad ska de ha mig till och vad ska jag ha dem till?

Jag vill bli bemött med ärlighet. Jag vill att mina vänner säger till om de blir ledsna eller arga så att vi kan prata om det och lösa det. Jag vill att det sker när problemen uppstår och inte flera månader eller år senare. Jag tycker att det är upp till var och en att ta ansvar för sånt som stör. Vi är vuxna och vi har ett ansvar både mot oss själva och mot varandra.

Nu säger jag inte det här som kritik mot någon enskild utan för att förklara att det känns väldigt konstigt när jag får höra från en att någon annan är jättesur eller jätteledsen för att jag gjort något men personen själv har inte sagt nåt. Den typen av kommunikation är dålig på alla sätt. Och jag undrar hur mycket vän en person är, som inte själv vågar säga till mig att jag gjort fel. Så jag tog bort dem. På omvägar fick jag höra att jag sårat i alla fall 3 personer genom mitt handlande, och ingen av dem hade sagt ett pip till mig.

Tack och hej sa jag då. Och förlåt. Det sa jag också.

Utan att lägga några känslor eller värderingar i det hela så tänker jag krasst att varför ska vi vara vänner om vi ändå inte gillar varandra? Det finns liksom inget syfte men det är en bra grogrund för skitsnack. Och visst jag pratar lite skit bakom folks ryggar, jag erkänner att det händer. Jag försöker att låta bli, men ibland händer det. Och kanske just därför tänker jag att det är bra att helt enkelt klippa banden med de som tar mer energi än de ger, så kommer man ifrån skitsnackandet lite också.

Jag är verkligen inte perfekt. Långt från. Och jag har mycket bagage som gör att jag hanterar saker bättre och sämre.
Men jag försöker verkligen att va en bra människa.
På riktigt.