Nu är jag där igen, men nu ska jag inte ge upp!

Jag e stolt över mig själv och jag skäms inte för att erkänna det.

Träningen som kändes så långt borta i morse blev till ett riktigt bra pass, trots huvudvärk. Jag inte bara gjorde det , jag gjorde det jävligt bra!

Idag fick jag också hem ett paket från Ellos med ett nytt regnställ och en ny jacka. Min älskade gröna jacka ska reklameras för att den blivit solblekt. Min gröna jacka köpte jag sent i höstas. Kan ha varit oktober/November eller nåt, i Storlek 48 och den satt lite tajt från början men nu känns den ganska stor. Så mot bättre vetande slog jag till på kläder i storlek 44 den här gången och tänkte att jag får väl returnera dem om de inte passar.

Jag öppnade påsen som jackan låg i och tänkte att ja, den här får jag returnera. Den såg så liten ut. Men jag provar i alla fall. Och döm om min förvåning när den satt helt perfekt! Jag skojar inte!
Sen var det dax för regnstället och där är det alltid brallorna som är problemet. Jag och min ladugårdsröv. Men inte heller det var nåt problem, regnbyxorna gick enkelt och perfekt på utanpå mina jeans.

Jag har funderat mycket på det här med mina aldrig avslutade projekt. Har alltid tänkt att det är bara sån jag är, men det blir allt tydligare att jag inte alls ”är” sån. Det är ett resultat av att jag alltid känt mig misslyckad och värdelös, att aldrig tillåta mig själv att ”bli klar”. För jag har aldrig trott, någonsin, att jag skulle kunna lyckas. Att jag skulle vara bra.

Att jag liksom tappar lusten med bara 4 veckor kvar, trots ett strålande resultat på vågen igår, och trots att träningen går bra, det är bara för att det är så jag är van vid att det brukar vara. Det är precis här i krokarna jag ger upp varenda jävla gång. Varför? Som ett straff för att jag hatade mig själv? Som mitt eget bevis på att jag verkligen var värdelös? Typ så.

Idag visade jag mig själv var skåpet ska stå!
Idag tog jag ett steg vidare.
Jag såg mina tidigare mönster och jag valde medvetet att inte göra likadant. Jag hade styrkan, viljan och självförtroendet att välja nåt annat och allt det bottnar i att jag lärt mig att jag är inte en sån hemsk människa. Jag förtjänar inte att dö mer än någon annan, jag förtjänar att må bra!
Jag är inte misslyckad och jag kommer finnas kvar även om ingen ser mig.
För numer står jag rätt stadigt på jorden.

Ni vet när man blir sådär galet, himlastormande kär och man tror att mer än så här kan man inte älska någon. Och sen visar det sig att man inte bara kunde älska mer utan faktiskt MYCKET MER!
Lite så är det för mig.
Jag har trott så många gånger att NU, nu är jag stark, nu mår jag bra, nu tycker jag om mig själv men det har alltid slutat i kaos, gråt, misslyckande och tårar. Och ändå har jag varit så övertygad om att just den här gången skulle det funka.

Nu är jag där igen.
Helt övertygad om att NU är tillfället när jag inte bara kommer nå i mål utan också klarar av att stanna där. Jag är helt övertygad och tillfällen som idag visar med all önskvärd tydlighet att jag är på rätt väg.

Men jag har ju varit här tidigare, och misslyckats så inget är helt säkert.

Men om jag säger så här, jag skulle bli enormt förvånad om jag har fel den här gången!