There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Om att känna sig tjock och värdelös

- augusti 13, 2011 - by , in Det här är jag, Gott och Blandat, with 1 comment -

Mentalt har jag redan börjat ladda så smått för att komma igång igen. Ser framför mig hur mina promenader i skogen kanske kan öka både i intensivitet och längd för...

Mentalt har jag redan börjat ladda så smått för att komma igång igen. Ser framför mig hur mina promenader i skogen kanske kan öka både i intensivitet och längd för att förbereda kroppen och få igång flåset en aning.

Men just nu får det stanna där, som en mental bild och en måttligt förväntansfull känsla i kroppen, för förkylningen släpper inte taget, inte än i alla fall.

Gårdagens 3 svettiga kilometer på 47 minuter är kanske orsaken till att jag idag känner mig sämre igen och snorigare.
Men det var skönt, att få röra på sig lite.
Igår bokade jag in tre pass på Sats till nästnästa vecka. Idag känner jag att det kommer helt säkert behövas vila hela nästa vecka med, så det var ett bra beslut, att inte börja för tidigt.

Jag fasar lite för att gå tillbaka till träningssalen. Jag vet att det kommer vara sjukt jobbigt att komma igång igen och hitta tillbaka till där jag var förut och jag är väl framför allt rädd för att jag ska inse en dag, att jag helt enkelt inte hittar tillbaka.
Men jag har gjort det en gång, så jag vet att jag har det i mig att göra det igen.

Oftare och oftare funderar jag dock på meningen med allt det här. Varför vill jag gå ner i vikt? Vad är det som gör att jag fortfarande har det som mitt huvudsakliga mål, trots att jag skulle kunna leva precis som jag är just nu och må bra, resten av mitt liv?

Till viss del vet jag svaret. Jag vet att jag fortfarande tänker att folk skulle tycka om mig mer, att jag skulle ha lättare att hitta nya vänner och helt enkelt känna mig mer poppis.
Allt sitter i huvudet, min fortfarande rätt dåliga självkänsla och det faktum att jag alltid skyller det på min vikt, som om den skulle vara universallösningen för att alla skulle älska mig.

Varför är det så viktigt för mig att känna mig omtyckt? Varför måste jag känna mig eftertraktad? Varför kan jag inte bekräfta mig själv utan att alltid tänka att jag är inget värd om inte andra vill ha mig med?
Och hur kom jag fram till att just vikten är det som är avgörande?

Kanske för att det är det enda jag kan påverka?
Jag kan inte tvinga folk att tycka om mig, att välja in mig, att vilja ha mig med.
Men om jag skulle bli normalviktig kan jag i alla fall inte bli bortvald för att jag är tjock.


Det var väl i skolan det hela började. I lågstadiet, när min enda dröm var att inte vara rund när alla andra tjejer var som små pinnar. Där formades tanken om att om jag såg ut som alla andra skulle jag slippa känna mig utanför.
Genom åren bekräftades det. Jag var tjockisen och jag var utanför, fortfarande i högstadiet drömde jag enbart om att gå ner i vikt och bli som alla andra.

Och det följer mig fortfarande. Kanske mer än på många år efter historien med hon som gav upp mig. Det skickade mig tillbaka i tiden i raketfart.
Jag blev 15 igen och inget värd, när hon sa upp mig, till synes helt utan saknad.

Det är inte hennes fel att jag känner mig värdelös nu, hade jag varit någon annan hade jag bett henne dra åt skogen, istället för att be henne välja tillbaka mig, men jag är som jag är.
Och oavsett henne behöver jag hitta svaren på frågorna i mig själv. Jag behöver lära mig att mitt värde är lika stort oavsett, att jag finns även om jag inte är konstant bekräftad och att folk som hon finns.
Och det har inget med vikten att göra.
Man tror liksom inte att man ska bli så sviken av en vän, fast man blev det ändå.
Och man vill förstå varför.

Hon var unik.
Och jag…..
Saknar.
Mer än jag vill.

Men jag jobbar på det. På att tycka om mig mer.
Och på att förstå varför jag är som jag är.
För jag måste sluta lägga mitt värde i andras händer.
Så är det bara.

– Postat genom BlogPress från min iPad

  • http://ia-72.blogspot.com/ Ia

    Usch! Den känslan är hemsk! Önskar jag kunde trolla bort den…Känner allt för väl igen mig..Vet att man måste genomlida, men man kan oxå komma starkare ur det hela. Vårat värde sitter ju inte i vikten utan i hela vårt innre. Men att hantera dessa känslor är så jobbiga. Jag gillar dig för den fina och fantastiska person du verkar vara ( känner ju dig bara liiiite ) Tycker du är vacker som du är!! Men känner igen mig så i det du skriver. Hoppas hoppas du hittar tillbaka till glädjen att träna! Många kramar och kärlek <3