There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Om att vara svårstucken och frysa som fan

- december 22, 2012 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Idag var det dax för röntgen. Min remiss skickades i september och sedan dess har jag väntat på att få tid. Det är en lång väntan och längre ska den...

Idag var det dax för röntgen. Min remiss skickades i september och sedan dess har jag väntat på att få tid. Det är en lång väntan och längre ska den bli. Den första telefontiden jag kunde få med min läkare för en bedömning av röntgen är den 30/1 så det är dryga 4 veckor till.

SUCK!!!!

Hur som.

Jag var på plats, på Södetälje sjukhus strax efter 09 i morse och jag hade tid 09:30. Först fick jag dricka kontrastvätska. Det såg ut som vatten, luktade anis och smakade bläk. Sen fick jag vänta ett tag.

Till sist blev jag inhämtad i röntgenrummet. Av med skor och bh, ner med brallorna till knäna och lägga mig till rätta i maskinen. Det var askallt i rummet och jag frös. Kan jag få en filt?

Jupp, det fick jag. En tunn liten sak, men bättre än inget.

Nu var det dax för sköterskan att sätta en infart för mer kontrastvätska. Jag berättade att jag är lite svårstucken. Första försöket tog en evighet. Hon lirkade och lirkade med infarten, klämde och kände. Till slut tejpade hon dit skiten och tryckte in koksalt. Det gjorde ont. Med andra ord satt infarten fel.

Börja om från början. Andra armen. Andra sköterskan. Hon stack, lirkade, lirkade och lirkade lite till. Till slut klistrade hon fast den och kopplade in maskinen som doserar kontrastvätskan och sköt in koksalt. Det gjorde skitont och jag svullnade upp vid infarten. Den satt inte heller rätt.

Bort med allt och tillbaka till första armen. Nope ingen lycka där heller. Efter ett stick och lite mindre lirkande beslöt sköterskan för att sätta nålen i handen istället.

Börja om igen. Leta efter lämplig plats på handen. Stick och lirka, lirka, lirka men ingen framgång.

Vid det här laget hade jag ont i båda armarna och jag frös så jag skakade fast jag nu var inpackad med två filtar.

Det känns inte rätt att sticka en gång till sa sköterskan och ringde narkosen. Dagens hjälte. Kvinnan från narkosen stack en gång, i handen och satte nålen direkt.

Så till slut var det dax för själva röntgen. Först en serie bilder, sen dricka mer av den äckliga kontrasten och så en serie till. Till sist så sköt de in kontrast direkt via infarten och känslan när den åkte in i kroppen var otroligt skum. Det var som om jag hade en liten supernova i mig och jag var varm innifrån från halsen och ner till mufflan. Det gick jättesnabbt och sen klingade det av. Sista serien med bilder.

Så var jag klar, satte mig upp lite skakig och klädde på mig. Infarten skulle sitta kvar ett tag så jag fick vänta i väntrummet. Vid det här laget var klockan närmare 10:40 och jag började få ont i huvudet. Jag var tvungen att vara fastande så jag var hungrig, trött och kaffesugen.

En halvtimme senare kom de och tog bort infarten. Då hade jag klämt i mig en chokladbit jag hade i väskan. Jag gick genast ner och köpte med mig kaffe som jag drack i bilen tillsammans med en Ipren.

Resten av dagen hade jag ont i huvudet. Jag klämde ytterligare en Ipren innan jag till slut tog migränmeducinen. Då blev huvudet lite bättre men istället blev jag illamående. Först framåt 21, efter middagen kände jag att det verkligen vände och blev bättre. Fast kroppen är trött. Jätte-, jättetrött.