Här skriver jag om livet, mina funderingar och saker som intresserar mig.

Jag är född 1972 och jag är kort och tjock och inte alltid nöjd med mig själv. När det kommer till vikten så har jag alltid varit överviktig och jag har upplevt allt som hör därtill. Mobbad i skolan, självmordsförsök när jag var 15, få killar, dåligt självförtroende, och jag har alltid stuckit ut ur mängden på ett sätt jag oftast inte uppskattat.

Nu, en sådär 40 år senare hör allt det där till min samlade livserfarenhet. Jag har bagage, som alla andra, och jag är felskruvad, vilket är mitt sätt att säga att jag fortfarande sticker ut, fast jag är nog stoltare numer. Mycket stoltare! Och oftast väljer jag att sticka ut, jag vill inte vara som alla andra.

Min vikthistoria är lika gammal som jag och innehåller dessutom ett gäng viktminskande operationer, som till slut misslyckats av flera orsaker. Jag har också hunnit med en period av hysteriskt tränande, som inte heller det hjälpte mig hela vägen in i mål. Det där viktmålet jag alltid jagar, men som ständigt tycks slinka förbi mig.

Jag är ibland rätt låg men jag kan också vara hög på livet och det faktumet att jag nyligen fyllt 40 känns inte begränsande, när det kommer till roliga saker. Jag gillar att festa, umgås med mina vänner, åka finlandsbåt, dricka rosé. Och det senaste som jag verkligen tyckte var skitroligt, var att åka på rockfestival. Rockstad Falun kommer få besök av mig även 2013.

Gift är jag, sedan 2006 men jag har varit förlovad med samma man sedan 1993 och vi träffades för 20 år sedan i november 1992. Vi har 4 galet fina ungar. En 18-åring, en 16-åring, en 15-åring och en 12-åring. Födda 1994, 1996, 1997 och 2000. Tre killar först och sist en tjej, för att göra familjen komplett. Nu blir det inga fler barn gjorda.

Däremot skaffade vi oss en hund, född April 2011. Vår Portuguisiska vattenhund Ninja är en übercool kille som har blivit en självklar del av familjen.

Min man, Maken, är världens bästa, även om livet tillsammans långt från alltid är en dans på rosor. Vi har haft tuffa perioder som alla andra, men han är bäst, med eller utan mig, och verkligen ett riktigt kap, på alla sätt och vis.

Jag jobbar numer, efter att ha varit hemmafru i 17 år. Jag är mat-tant på en gymnasieskola mitt i stan sedan januari i år, och jag trivs! Framför allt älskar jag mina nyfunna vänner och arbetskamrater.

Efter en evighet med 80-tals pop som soundtrack i mitt liv har jag nu återgått till ungdomen och hårdrocken. Inte för att jag var sådär väldigt hårdrockig då, (typ inte alls), men den enda perioden i mitt liv jag ens varit i närheten av hårdrock tidigare måste varit i högstadiet när jag älskade Gary Moore och Alice Cooper. Nu älskar jag Sabaton, Nocturnal Rites, Edguy och Opeth. Det kändes som att det var hög tid för ett nytt soundtrack och det lär nog bli lite mer musik här i bloggen framöver.

2011 & 2012 har varit väldigt turbulenta år. Det har verkligen varit både högt och lågt och jag tycker själv att det i grunden har förändrat mig och mitt synsätt på livet i allmänhet. Framför allt har jag insett att jag kanske inte befann mig där i livet där jag trodde att jag var. Jag trodde nog att jag var mer självsäker och trygg i mig själv än vad jag var, när allt kom till kritan. Jag trodde nog att jag stod mer på mina egna fötter än vad jag gjorde.

Men, insikt kan leda till förändring. Och förändring ska man inte vara rädd för, det leder ofta till nya vägar och nya äventyr.
På ytan kan jag nog verka hur cool, självständig och trygg som helst fast under skalet är jag fortfarande en trygghetsknarkande vänaholic, och jag är väldigt liten på jorden utan mina vänner. Som tur är har jag fortfarande några riktigt fina vänner kvar, och jag hoppas kunna utöka skaran med fler som gillar samma musik och som tycker att festivaler och finlandsbåtar är asnajs!

Och framför allt, som gillar mig!