There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Operationsdagen

- juni 18, 2013 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

Det här blir ett långt inlägg för jag opererades av två duktiga kirurger, varav den ena var ett riktigt ärkenöt. Men vi börjar väl från början. Jag klev ur hissen...

Det här blir ett långt inlägg för jag opererades av två duktiga kirurger, varav den ena var ett riktigt ärkenöt. Men vi börjar väl från början.

Jag klev ur hissen precis intill avdelningen jag skulle till, tjugo minuter före sju. Dörren var låst och vi var tre som väntade på att komma in. När en sköterska väl öppnade åt oss fick vi slå oss ner i dagrummet, lämna ifrån oss legitimation och vänta på att bli uppropade.

Jag blev uppropad först och till min stora lycka betydde det att jag stod som första person in till kirurgerna. Först vägdes jag och efter preOp-drickorna kvällen innan hade jag lagt på mig två kilo. De var ju rena kolhydrater efter fyra veckor på VLCD, så det var inte alls konstigt.

Sen fick jag byta om till snyggtrosor, stödstrumpor med sjukhussockor utanpå och sån sjukhuspyjamas. Hopp ner i sängen och in kommer sköterskan med en hög tabletter. Det var tabletter mot smärtan och mot illamående. Sen fick jag åka säng till kirurgen.

Jag var på ett alldeles strålande humör när jag kom ner till operationssalen. Från sängen ute i sänghallen blev jag ledsagad till operationsrummet. I korridoren blir vi nästan påkörda av en annan sängtransport. Jag skrattade och sa att det spelar ingen som helst roll om de kör på mig, jag ska ju i alla fall in till operation, så de får väl limma ihop mig om jag blir påkörd, när de ändå är i farten.

Operationssalen är full med folk, alla petar på mig och pratar i mun på varandra. Jag sätter mig på britsen där jag ska ligga. Den ser ut som en utsträckt gynstol. En kvinna ber mig dricka en flaska natrium citrat som smakar vidrigt, typ asäckligt saltvatten och jag gör det medan hela jag ryser. Det ska neutralisera magsyran. Sen ska jag lägga mig ner och hoppa lite mer ner, och lite till och lite till, innan de är nöjda och spänner fast armar och ben med remmar.

Narkossköterskan klämmer och känner på mina händer för att kunna sätta en infart. En sätts i högerhanden och jag berömmer henne för att hon sätter den på första försöket. När jag senare vaknar har jag en till infart i vänsterhanden med.

En annan sköterska frågar om min känslighet mot plåster och om mitt illamående. Eftersom jag brukar vara väldigt illamående får jag ännu mer medicin, i förebyggande syfte. Sen säger hon att det kan bli en lång operation så de kommer sätta kateter. Jag sa, gör vad ni vill, bara ni inte sätter den när jag e vaken. Det har jag redan provat och det var inget roligt alls.

Ytterligare nån berättar att de kommer väcka mig och leda mig tillbaka till min egen säng, när operationen är klar. Jag svarade att jag alltid somnar på operationsbordet och vaknar i min säng. Hur jag kommer dit minns jag aldrig, men att personalen brukar vara duktiga på att lösa det problemet själv.

Sen kommer narkosläkaren och nån annan, jag får på mig masken över ansiktet och blinkar till och somnar.

Som vanligt är jag lite svårväckt och jag ligger på uppvaket rätt länge. Det var nån ung, norrländsk, stel kille som pysslade om mig. Jag minns att jag försökte skämta med honom, men han var helt humorbefriad. Jag hörde en annan patient som grät och gnällde över att hon hade så fruktansvärt ont. Jag kände igen rösten på min sänggranne från rummet på avdelningen. Runt 15 tror jag att jag till slut kom tillbaka till avdelningen.

Det första sköterskorna gjorde var att ploppa på mig en gummituta på ena fingret. Den mätte puls och syresättning. När pulsen gick under 50 pep apparaten, för då skulle vi röra på fötterna/benen, så att vi fick igång blodcirkulationen.

Min pep hela tiden, spelade ingen roll. Jag var uppe och gick och ändå tjöt den nästan oavbrutet. Jag rantade runt i rummet och försökte få den att vara tyst. Frågade sköterskorna om de kunde sänka gränsen lite, till 45. Jag var så trött, ville bara sova. Hitlersyrran vägrade. Vi får se till natten sa hon.

Vid 16/17 började jag kräkas. Det är precis så jobbigt som man kan tänka sig, att kräkas, när man är nyopererad i magen. Jag fick medicin, den hjälpte inte. Jag fortsatte att stadigt kräkas varje timme. Vid 19 satt jag i sängen och kräktes och den där jäkla apparaten bara tjöt. Då sänkte hon äntligen den till 45.

Det hjälpte inte. Jag fortsatte hela natten. Sov några minuter, sen pep apparaten, kräktes, sov mera, mer pip och så fortsatte det. Nattsköterskan kom till slut in och sänkte den till 40. Jag snittade 41 i puls hela natten. Har aldrig legat så lågt tidigare.

Vid ett tillfälle, när jag kräktes så jag knappt fick luft och pulsen sjönk till 38 så tänkte jag för mig själv, är jag på väg att dö, fast ingen märker nåt? Men det gjorde jag inte. Jag fortsatte kräkas, trots att jag fick ännu mer medicin mot mitt illamående till 9-snåret på morgonen. Varje timme. Tydligen så mår jag lika illa av Ketogan som av Morfin.

Såhär i efterhand så undrar jag hur narkosen tänkte. När jag sa att jag mår apa av morfin log han och sa att du får Ketogan. Ketogan är ett syntetiskt morfin och hade jag vetat det då hade jag berättat att jag mår precis lika illa av sånt. Dessutom kan Ketogan ha som bieffekt att den sänker hjärtrytmen och pulsen. Förklarar varför jag låg så lågt.

Note to self: nästa gång så säger jag att jag vill varken ha morfin eller Ketogan.

På tisdagen efter 9 vände det till slut. Jag kunde sakta börja få ner vatten och soppa och hela dagen ägnades åt att äta och läsa i min bok, tills jag blev utskriven och fick åka hem.

Hur gick då operationen?

Min läkare, han som opererade mig för 9 år sedan också, Sven Bringman, han kom in på Måndagskvällen och sa som snabbast att de klarade av att operera med titthål trots att det var en massa ärrvävnad i vägen som väntat. De hade frigjort magsäcken så gott de kunnat och förminskat den samt tagit bort kryckan. Han var väldigt nöjd med resultatet, som blivit precis det han tänkt sig.

På tisdagen kom ärkenötet, doktor äppelpucko (Johan Apelman eller nåt sånt). Han opererade de andra två tjejerna som låg i sängar bredvid min, och först pratade han med dem. Han var klar och tydlig med att det här inte var nån Quick-fix, utan ett hjälpmedel. Det brukar gå bra för de flesta de första två åren, sa han, men år tre går väldigt många upp i vikt igen. Det funkar inte att återvända till sina gamla vanor, någonsin, sa han. Sen avslutade han med att säga att de blir kallade på återbesök efter 6 veckor till kirurgmottagningen.

Så vände han sig mot mig och sa, och så har vi vårt specialfall här.

Han var nämligen med och opererade mig. När det görs omoperationer är det alltid två kirurger, så det var han och Sven.

Äppelpuckot fortsatte med att säga, jag måste ju säga att det var väldigt snällt av Sven att operera dig en gång till. Sen fortsatte han med en lång utläggning som i stort sett gick ut på att jag inte förstår att jag måste äta nyttigt och träna, utan att jag är utnyttjar vården för att de ska lösa mina problem.

Jag ville bara gråta, men ifrågasatte hur han kunde döma mig när det var första gången vi sågs och han inte överhuvudtaget känner till mig och min historia. Han tittade nedlåtande på mig och sa, du, jag har tjugo års erfarenhet, jag VET.

Sen fortsatte han med att berätta att min operation i stort sett var meningslös, att den inte skulle ha effekt och han skrattade åt mig när jag sa att jag hade hoppats få tillbaka lite av dumpningskänslan i alla fall. VILL du ha dumpning?, sa han och tittade på mig som om jag var en idiot.

Själv ville jag bara dö en smula, men jag sa istället bestämt åt honom att oavsett om han har tjugo års erfarenhet eller inte så har jag 41 års erfarenhet av mig och att jag tyckte att han var bra fräck som uttalade sig så hårt om nåt han inte egentligen hade en aning om.

Han avslutade samtalet med att säga att nån återbesökstid efter 6 veckor som de andra fick, är det ju inte tal om men att han kanske kunde skrapa fram en telefontid till Sven i slutet av Augusti om jag tyckte att det behövdes.

Sen gick han och lämnade mig i avgrunden.

Jag ringde hem och var ledsen. Jag fick besök av en vän och pratade av mig, sen beslöt jag mig för att skriva ett brev till äppelpuckot och lämna det hos sköterskorna, men innan jag kom till skott med det dök Sven upp.

Han frågade hur jag mådde och jag sa som det var, jag mådde skit, och så berättade jag vad Äppelpuckot sagt till mig. Sven förstod inte alls. Varför hade han sagt så? Operationen hade ju gått jättebra. Han började rita upp hur det såg ut före och vad de gjort, sen tittade han på mig och sa, om jag inte hade trott att det skulle fungera, så skulle jag aldrig opererat dig, men jag tror på det här. Och återbesök sa han, det har jag redan bokat in åt dig. Det är klart att du ska komma på återbesök.

Sven ritade upp det ungefär så här:

För tio år sedan så gjordes magsäcksfickan mycket större, ungefär stor som min hand, sa han. Dessutom när man kopplade ihop den med tarmen så sparades det som kallas kryckan, en snutt av tarmen man inte sparar idag. Numer görs fickorna ungefär i storlek med en tumme.

I mitt fall så satt magsäcken ordentligt fast med ärrvävnad mot kroppen och mot levern. De frigjorde så mycket de kunde och magsäcken gjordes så liten det var möjligt, men kanske något större än brukligt idag. Dessutom kapade man bort kryckan. Med det var Sven nöjd.

Jag tackade och sa att han räddat min dag och bestämde mig för att jag ska tro på Sven och försöka skita i Äppelpuckot.

Lättare sagt än gjort. Men jag försöker.

Ord sårar. De kan inte göras osagda. När tvivlet är sått så växer det som ogräs.

Jag var så stolt över att jag klarat av flytet i fyra veckor utan ett endaste litet fusk. Över att jag gått ner 10 kg! Över att jag tagit mig igenom helvetesnatten utan att dö och utan att klaga. I mörkret, i sängen klarade jag av minut efter minut av illamående, yrsel, kräkningar utan att be om hjälp, tills det till slut gick över. Och jag var så trött.

Så orden från Äppelpuckot gick rakt in i själen och stoltheten liksom bara dog och ersattes med den bekanta känslan av att vara dålig, usel och misslyckad.

Varför är folk så dumma i huvudet?

Sen åkte jag hem.

 

  • Jenny

    & jag har bara goda erfarenheter av både Sven & Johan. Som op mig…