Opeth på Grönan och helgen för övrigt

Jag är dålig på att ladda in bra energier. Så sa Maken när jag var ledsen igår för att livet kändes jobbigt. Det är tufft att komma till helgen och ha alla måsten hängandes över sig. Det är tufft att behöva försvara det jag tror är rätt, Och att konstant bli ifrågasatt. Det tar på krafterna. Det river upp sår. Det påminner om saker jag försöker lägga bakom mig. Saker jag försöker glömma. Frågor jag inte får svar på.

Så vi sket i alla måsten och åkte ut till Hundöarna igår istället. Det var jätteskönt. Ninjan fick springa fritt och leka med andra hundar och vi studerade söta små hundar och stora vackra, ståtliga hundar. Med oss hade vi lunch som vi åt i solen. Det var varmt i solen men kallt i luften. Efter några timmar var jag nerkyld och vi åkte hemåt.

Ninjan hade badat ett par gånger, kissat på några små hundar och sprungit ikapp med ett antal nya vänner. Han var nöjd och somnade snabbt i bilen.

Vi åkte via Maxi. Köpte kött och sallad som blev till en god middag när vi kom hem. Till det en familjefilm, Bron till Terabithia. Den var bra, men sorglig. Och lite rosé.

Lilla R hade städat när vi kom hem. Soffan var dammsugen, golven dammsuga och moppade. Tvätten var bortplockad och ny tvätt var tvättad och hängd. Disken var igång, bordet rensat, toaletten städad. Det var underbart!!!!

Å, så glad jag blev!

Idag har jag mest suttit framför datorn. Drömt om shopping (ascoola men dyra kläder), bloggat, facebookat, konverserat. Lite annat har jag hunnit med, men överlag mest bara latat mig. Det har varit jätteskönt.

I fredags var jag på spelning på Grönan. Opeth spelade och det var fantastiskt bra! Jag skulle träffat Oskar men det blev inte så. Robert följde med mig till spelningen och vi hade en supertrevlig kväll tillsammans! Tur att han ville följa med, så slapp jag vara helt ensam. Det är så mycket roligare att ha någon att dela en upplevelse med.

Oskar kunde jag inte hitta, kanske inte så konstigt… Bilden är från Grönan i fredags. Jag står i mitten typ 5 meter från avspärrningen vid scenen.

Opeth är progressiv death metal och jag vet, det låter kanske konstigt att jag gillar dem, men det är fascinerande musik och sångaren, han sjunker galet bra. Hur man kan växla från vacker, klar sång till growl som låter som nåt slags avgrundsvrål från en film, skapat i en dator, är för mig helt ofattbart. Och sen tillbaka.

Jag stod så nära, jag såg när han sjöng, men jag fattar inte att det var han som kunde låta så. Sjukt!

Ja, det growlas, men på ett bra sätt. Det passar in, det skär inte i öronen, det låter faktiskt bra. Lyssna på deras senaste skiva Heritage (2011). Det är den första skivan sedan Damnation (2002) som inte innehåller någon growl alls. Det är mycket mer 70-tals progg rock än death metal. Jag har inte lyssnat på hela dock.

Jag har istället lyssnat en del på Blackwater park som är en väldigt blandad skiva. Både brutal och finstämd och jag gillar det jag hör.