Ovärdigt, tycker jag

I den här soppa-sörjan av sårade känslor och trampade tår dök det upp ett brev från en vän/bekant som ville få mig att förstå något som i tredje och sista brevet konstaterades av henne att jag inte förstod. Jag förstod inte innan och jag är inte klokare nu.

Tanken slår mig, att det hela känns så….konstigt? Inte problemen i sig, utan hanteringen.

Är jag så skrämmande att träffa? Jag svarade snällt på brev fulla med anklagelser. När det inte tycks leda dit hon ville blockas jag på FB. Som om jag inte fanns längre, fast jag inte har nåt otalt med henne direkt. Det nya stampandet-av-fötter-i-marken-i ren-protest, sympati-blocken.

Jag undrar om vi är 15 igen.

Det är jag som velat att vi ska ses. Det är jag som sagt att detta eviga brevskrivande bara kommer leda till fler feltolkningar. Det är ju lätt att säga att allt är mitt fel om problemen bara lämnas åt sitt öde. Själv vet jag inte på vilken fot jag ska stå.

Å ena sidan vill jag verkligen ha tillbaka min vän. Å andra sidan så vet jag inte om det förtroendemässigt är kört.

Jag tror båda undrar hur det kunde bli så här snett och i alla fall jag har funderat länge på hur vi kommer vidare, och om det ens går.Ibland tänker jag att det är omöjligt, ibland känns det mindre hopplöst.Men det kommer aldrig bli som innan, det vet jag. Antingen blir det bättre eller inte alls.

Frågan är om vi inte är värda varandra och alla dessa år att i alla fall utforska möjligheten?

Och med det här vill jag egentligen säga att jag fortfarande hoppas att vi åtminstone försöker lösa det. Jag vill att vi ses, inte mailar, inte skickar sms, inte pratar i telefon. Ansikte mot ansikte så jag kan se vad du tänker och ställa alla tusen frågor jag har. Detsamma för dig. Sen, tänker jag, att jag kanske vet. Vet om jag vill fortsätta eller om jag känner att det aldrig kommer bli bra igen. Sen kanske du vet med, om du liksom jag ändå tvekar mitt i allt det ilskna.

Vi är nog arga båda två, av olika orsaker, men jag lovar att lyssna om du gör detsamma. Jag lovar inte att jag kommer förstå, och jag räknar kallt med att även det funkar åt båda hållen, men jag ska ge det en ärlig chans. Kanske kan vi hitta en plats där vi kan vara överens om att vi är oöverens, utan att det behöver äta upp oss.

Jag har funderat, mycket. Och jag är arg och ledsen. Sveket känns värst. Men på nåt sätt har jag så svårt att tro att vi egentligen är så olika. Och jag menar inte att utpeka någon av oss till skyldiga, kanske kan vi enas om att det ligger en del sanning i ordspråket, man är alltid två som träter.

Imorgon är det 8 veckor.

Det är en väldigt konstig tanke att ta in, att jag kanske aldrig mer ska umgås med min äldsta vän. Det känns ödersdigert, lite domedag. Hur är det ens möjligt att tänka så och ändå så är det en fullt reell verklighet just nu. Och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera den känslan och verkligheten.

Men det är helt enkelt inte ett värdigt avslut på 32 års vänskap, det här som är nu.

Så är min uppfattning.

Just det…

Tro inte att du är ensam om att vara rädd.

Jag är skitskraj.