På egna ben

Igår på Tisdagsmötet fick vi veta att nästa vecka är sista veckan. Sen stänger de ner alla mötena i Haninge. Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslan men luften gick ur mig och sen fick jag panik.

Jag är en vanemänniska och trygg i mina rutiner. Om något ska förändras vill jag vara den som förändrar, jag är inte kompatibel med att andra ändrar mina planer. Det i sig är jobbigt.

Jag har gått på viktväktarna sedan September 2008, varje vecka. Endast tre möten har jag missat, för att jag var sjuk en gång, bilen gick sönder en gång och en gång krockade det med ett möte som inte gick att flytta.

Varför skulle det funka nu?

Man kan lugnt säga att jag fick panik igår. Jag har ALDRIG tidigare lyckats på egen hand.

Framför mig såg jag hur allt mitt slit de senaste 18 månaderna sakta suddas ut och jag återgår till den där jag inte vill vara. Jag ser hur jag tappar kontrollen och med pyttesmå steg börjar gå åt fel håll. Små steg som efter ett tag ger stora resultat.

Men jag tror inte jag har så mycket annat att välja på. Viktväktarna har lagt ner möte efter möte och de få som är kvar söder om söder passar inte med mina tider. Ska jag ta mig in till stan är det ju dels restiden men också det faktumet att resan kostar 90 kr varje gång.

Men det måste funka.

Så på ett eller annat sätt måste jag få det här att fungera. Det är väl meningen att jag ska vara redo nu.

Dessvärre känner jag att jag inte har kommit så långt med mina matnojjor som jag önskat. Jag vet att jag kommer få slita hårt för att äta på dagarna när jag är själv.
Jag började på vv för att jag var inne i en riktigt dålig period och var rädd för att jag skulle utveckla någon form av ätstörning, mer än jag haft tidigare. Jag hoppade gladeligen över måltider och kände tillfredsställelsen i att jag faktiskt inte måste äta. Det var så skönt, för jag tyckte så illa om mig själv, att se att jag kunde kontrollera det.

Så länge som jag gått på vv så har jag sen strävat efter att återgå till 3 mål om dagen och försökt lägga till mellisar. Det har inte varit lätt och det har gått bättre och sämre i perioder men jag vet att jag inte är klar med det.

Deppigt

Fy, vad deppigt det blev det här inlägget.
Det finns faktiskt en hel del som är till min fördel med.
Nya vanor som jag ALDRIG haft tidigare.

Jag har stöd i min omgivning, bland mina vänner och i min familj.
Jag tränar massor och älskar det! Det kommer jag inte ge upp.
Jag vet vart jag vill nå, jag har mina mål och mitt fokus.
Jag har HON som är så viktig, min inspiration, som gör mig glad.

Kanske kan det fungera. Jag vet inte. Känner mig rätt lost och lika sorglig som snön som just nu faller sakta.