Plain and simple

Jag är inte den som ger upp, i längden.
Jag faller men reser på mig, förr eller senare.
Jag har inte tagit mig så här långt för att kasta bort allt jag kämpat för.

Kanske är det snarare som ett berg.
Ett berg som ställdes mitt i min väg när allt blev knas och gick åt pipsvängen.
Det berget har jag försökt ta mig över ett antal gånger det senaste året (snart ett år *huga*), men jag lyckas inte.
Jag faller trots att intentionerna är goda och viljan finns, ner i deppträsket, gång på gång.

Kanske handlar det delvis om att jag inte riktigt velat erkänna hur högt det här berget verkligen är.
Och jag vet att det hänger mycket på att jag inte vet varför det hamnade i min väg. Det var som att det en dag helt plötsligt bara landat där framför mina fötter, helt utan förvarning.

Hur som helst har jag försökt klättra över berget flera gånger, utan framgång.
Kanske behöver jag hitta en flackare stig som är enklare men tar längre tid?
Det är väl så att jag bara velat glömma, vara stark och gå vidare och så har jag vandrat framåt med bestämda steg.
Men jag är inte sån och har aldrig varit.
Jag glömmer inte, jag ältar.
Jag går inte vidare, jag sörjer och jag vet ju det.
Och jag har tänkt hela tiden att jag gett mig själv utrymme nog för att göra just det, men kanske inte tillräckligt, för jag har höga krav på mig själv.

Så nu tänker jag mig att jag väljer en stig. En liten smal, enkel stig som jag vet slutar på andra sidan berget, men som jag också vet kommer ta tid att vandra.

Det är en stig som inte ställer så höga krav på mig och jag ska göra mitt bästa för att hålla mig på den.

Just nu befinner jag mig i den delen av året som alltid är känslosam. Allhelgonahelgen med ljus på mammas grav, river upp minnen.
Årsdagen av hennes död närmar sig.
Och trots att vi räknar 19 år precis den 6/12 så är det fortfarande tungt. Det tog många år att förlika mig med faktumet att jag aldrig kommer få veta exakt varför hon dog. Hon lämnade mig med många varför.
Frågor utan svar har jag kanske aldrig varit bra på att hantera. Jag tar hellre en jobbig sanning vilken dag som helst, än ett obesvarat varför.

Hur som helst, nog med liknelser om berg och stigar.
Rent krasst kommer det ner till att jag beslutade mig för att nu får det vara nog för ett tag.
Jag vill inte gå bakåt och jag kan inte tillåta mig själv att kasta bort saker jag verkligen kämpat för hur som helst.
Jag ser mönstret och jag tänker inte tillåta det.

För att förklara det enkelt och snabbt har jag alltid varit självdestruktiv. Jag har alltid straffat mig själv för att jag mår dåligt. Maten är mitt största missbruk och den har varit både belöning, tröst och straff i mitt liv. Jag har svårt att se mitt eget värde och med några få undantag så är jag den som behandlar mig själv sämst av alla, och som tycker allra minst om mig.

När jag mår dåligt är det ätandet jag faller tillbaka i, och desto mer jag äter, desto sämre mår jag.
Så det är inte konstigt att jag slutar träna och börjar frossa när jag inte mår bra.
Det är inte första gången.

Så tar ett nytt steg idag, och börjar vända mig mot nåt som får mig att må bättre och inte sämre.
Ingen vägning, inga direkta krav, utan ett steg i taget, en dag i taget.

Idag ska jag äta bra (inget godis eller snacks) och träna nåt.
Plain and simple.