There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Rädslan för att bli gammal

- oktober 28, 2012 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Söndagsmorgonen började med att jag vägde mig. Fusk, jag vet!! Men jag gjorde det i alla fall. Jag kan säga att det visade ingen framgång alls. Nåja. Oavsett så är...

Söndagsmorgonen började med att jag vägde mig. Fusk, jag vet!! Men jag gjorde det i alla fall. Jag kan säga att det visade ingen framgång alls. Nåja. Oavsett så är det morgondagens resultat som räknas. Varken mer eller mindre.

Sen följde frukost och efter det lite spel och slapp söndag framför datorer med digitalt pyssel av olika slag.

En sak jag har tänkt på är att de flesta jag har sett som har gjort en GBP, och som har lyckats, ser så slitna ut. När jag hittar före- och efter-bilder på nätet så ser många ut att ha halverats i storlek men samtidigt åldrats 10 år. Det är kanske det jag är mest rädd för. Och biverkningar.

Jag får ofta höra att jag ser så himla ung ut. Folk brukar uppskatta min ålder till 30-ish, några gånger har jag fått höra 26, 27. Det är verkligen inte illa! Och jag är rätt stolt över det. Det känns som en utav få fördelar med mitt utseende. Och även om jag tror att man börjar se gammal ut när man själv känner sig gammal, så är jag rädd för att jag kanske kommer åldras utanför min egen kontroll, om jag nu gör om operationen och faktiskt lyckas.

Det skulle ju verkligen vara livets stora skämt om jag äntligen nådde någon form av målvikt men samtidigt såg ut som en avdankad 45+:are som levt riktigt hårt de senaste åren. Fy faaaan!

Sånt är jag rädd för.

När börjar man annars bli gammal? Är 40 att anse som gammalt eller har det mer att göra med en inställning? Jag kan tycka att folk åldras när de känner sig nöjda med livet. När de har sina barn, sina landställen, sina vänner, sin karriär och liksom tycker att det är okej att spendera alla helger på landstället eller med en flaska rött och sin respektive. När allt ska planeras i förväg, för att man alltid måste prioritera för att hinna och orka med. När man är trött en fredagskväll för att man jobbat hårt en hel vecka. När man inte har ambitionen att göra nåt mer utan är nöjd med allt man redan har.

Jag saknar det här stora gänget som jag hängde med när jag var 20. När det ofta var fest även i veckorna och alla helger spenderades med fester hos varandra. När det alltid fanns nån som ville ut på stan. Numer känns det som att jag är den enda som vill och jag är sotis på mina unga vänner som fortfarande lever i det. Jag vill också.

Och jag erkänner det! Jag står för det! JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT!

Och jag saknar den som var mest som jag. Eva.

Så jag vill inte riktigt växa upp än? Och bli ”vuxen”, och det är klart att det sticker i ögonen på en del. Jag är oansvarig och lever ut min 40-års kris. Stackars Maken. Fast det är deras åsikter, inte mina. Ibland tror jag folk sätter morgonkaffet i halsen bara för att jag faktiskt erkänner öppet att det är så här.

Jag är inte färdig med livet på länge än. Jag har massor kvar att göra, att uppleva. Och det är klart att skaffar man barn när man är 22 så är man kanske naturligt sugen på att ta vid där man slutade en gång, när ungarna börjar bli stora och möjligheten ges. Eller så är man inte det. Alla är olika.

Och säkert är det så att jag uppfattas som mycket yngre än jag är för att jag väljer att leva som jag gör.

Nu önskar jag bara att jag kunde gå ner i vikt så att jag själv blir nöjd utan att samtidigt åldras 10 år så att jag kan få ut och barhoppa några år och få det ur kroppen.

Idag blir det dock inget barhoppande. Idag är jag vuxen och tvättar, planerar mat, handlar och umgås med Maken. Ni ser, jag kan sånt med :)