There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Rakt in i själen

- juni 23, 2012 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Jag är ett socialt miffo. Ibland när jag sms:ar eller sådär hintar på Fb att jag vill träffas och inte får vidare respons på det får jag snabbt ont i...

Jag är ett socialt miffo. Ibland när jag sms:ar eller sådär hintar på Fb att jag vill träffas och inte får vidare respons på det får jag snabbt ont i hjärtat och är helt övertygad om att det är mig det är fel på.

Antingen är jag bara svår att gilla eller så är jag för fet. Tja, jag kan ju va för gammal också om vi nu ska lägga till min påstådda 40-års kris. Och jag vet att det låter fasligt ytligt, själv skulle jag aldrig ens komma på tanken att avfärda folk på ett sånt sätt.

Nä, jag hänger med de jag gillar och inte med de jag inte gillar och jag kör aldrig med nåt fult dubbelspel typ, åh jag önskar att vi kunde träffas men jag har verkligen inte tid, istället för att säga som det är.

Jag har inte lust nu.

Och jag önskar att alla gjorde samma sak mot mig, för inget svar eller svar med utrymme för tolkning driver mig till VANSINNE!

Betyder det att personen vill, eller inte vill? Jag kan grubbla i en evighet och jag kommer alltid fram till nåt av argumenten högre upp i texten och kontentan är att jag än en gång inte räcker till, inte är intressant nog, bla, bla, bla…

Jag är bara skit helt enkelt.

Så miffo, alla gånger. Det är jag det. Jag är felskruvad på alla möjliga sätt. Och det finns år av erfarenhet som har placerat mig precis här i livet. Precis där jag är nu.

Det här är en av de främsta orsakerna.

Det här är jag. Och hela mitt liv har jag tänkt att det här går inte att älska. För ungefär hälften av mitt liv har folk sagt så till mig. Inte alltid så rakt ut. Men genom gliringar och handlingar.

Det här är jag. I själen är jag fortfarande fet, och förvånad över att jag ens har några som gillar mig. Ännu mer förvånad över att jag har så FANTASTISKA människor i min närhet. Som gillar mig.

Maken. Han som blev min räddning när vi träffades och som genom alla år stått ut med mig trots att jag är som jag är. Galen. Jag älskar honom, mer än någon annan på jorden, men inte ens det hjälper när jag går under i perioder.

Jag tänker att avgrunden som öppnas i mitt hjärta när jag inte mår bra aldrig helt kan byggas över av andras kärlek till mig och inte heller av att jag älskar andra. Jag vet inte, men jag tänker att kanske när jag lär mig att älska mig själv, kanske kan jag kan sluta vara så satans miffig.

Om jag bara visste hur man gör det. För jag är ett litet barn i själen, som bara vill bli sedd och älskad för den hon är, men som under alla år fram tills 20, aldrig kände sig eftertraktad, eller längtad efter. Och det barnet vill bara att alla ska krama henne och säga ”-Du är viktig för mig!” ”-Jag vill ha dig i mitt liv och jag kommer inte lämna dig.”

Jag brukar säga att syns jag inte, finns jag inte, och ni kanske tänker att jag skämtar men faktiskt så är det inte så långt från sanningen ibland.

Och mina älskade, det handlar inte om er, eller om att ni inte räcker till, det handlar om mig.

Det här tillståndet är en inre kamp. Ibland säger den åt mig att jag är helt värdelös och att ingen kommer sakna mig om jag dör. Ibland så tycker jag om det jag skapar. Det jag gör med mina sekunder och minuter i mitt liv. Jag tycker om att jag ibland får vara den som inspirerar andra. Ibland får jag vara en trygghet. Ibland får jag vara den som lyssnar. Jag tycker om att ni värderar mina åsikter. Men jag känner inte så ofta att jag duger. Liksom för mig själv.

Och det är inte ni, det är jag. Det är jag och de som lämnat mig. De som mobbade mig i skolan. De som tyckte att det var roligt att låtsas intresserade för att sedan skratta åt mig. De vänner som svikit. De som aldrig såg.

Det är summan av mig.

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag är asdeppig. Det är jag inte. Inte idag i alla fall. Ja, det har varit tufft den senaste tiden, (typ de senaste 2 åren), och som alltid med mig är det högt och lågt. Det svänger snabbt. Jag ville bara skriva hur det faktiskt känns rent krasst, sortera mina tankar och jag vet inte, kanske hjälper det nån.