Reflektioner över en lång resa

Det närmar sig. På Tisdag är det dax för vägning och resultaten från vecka 1 av 4 snabba kilon-utmaningen ska jämföras. Jag är redan övertygad om att kompis vinner den här veckan.

Alla har vi olika förutsättningar för vår viktminskning. Kompis har alla fördelar på sin sida, det är bara att acceptera och det har jag varit medveten om hela tiden. Men det är ändå roligt att tävla lite, om inte annat för att få ett annat fokus under en stund.

Kortsiktigt fokus

Det är segt att ha långt kvar och trots att jag redan passerat 50% strecket så blir det lätt tröstlöst att tänka för långt fram hela tiden. Nu ligger hela mitt fokus istället på dessa 4 kilon och som omväxling är det faktiskt rätt skönt. Det är ett mål, nåbart inom en snar framtid och det ligger i linje med mina andra mål som jag tidigare har satt upp.

4 snabba kilon under värsta semesterperioden är inte heller helt fel, det får i alla fall mig att aktivt välja ännu lite noggrannare hela tiden.

Många små mål

Har man som jag en lång resa att göra gäller det att hitta på nya sätt att bli inspirerad och motiverad under resans gång. Hade det inte varit för alla mina delmål och små belöningar hade det blivit ett enormt berg att klättra över. Nu är det mer som att jag betar av kulle efter kulle i jakten på målsnöret.

När jag började för snart 2 år sedan hade jag som mål att vara normalviktig innan jag fyller 40. Det har jag fortfarande chans på, men under resans gång har jag också finslipat mina mål och skapat mig en bild av inte bara hur jag vill se ut utan också hur jag vill må och hur jag vill träna när jag nått ända fram.

Målbilder

Mina målbilder hjälper mig varenda gång det inte går som jag vill, för trots allt jobb jag lägger ner vill inte kroppen som jag vill varenda vecka. När det är motigt så gör det en enorm skillnad att ni tror på mig och peppar. Men att tänka på mina målbilder och så tydligt jag kan försöka visualisera målen gör också stor skillnad.

Våga tro

Förutom det handlar det om att våga tro på att jag kan nå dit jag vill, att tillåta mig själv tanken på att jag kan bli normalviktig. Det är svårare än man kan tro om man inte levt livet som en tjockis, att förstå hur svårt det kan vara att faktiskt tillåta sig själv drömmen om normalvikt.

Det känns nästan lite fult, att våga tro att jag kan bli normalviktig. Som om jag skulle klara det, jag som alltid varit stor. Lite fult, som om jag gapar över för mycket.

Det är viktigt att arbeta med tankesätten och mönstren. Risken är annars stor att du aldrig kommer nå ända fram för att du sätter krokben för dig själv hela tiden. Att bara vilja räcker inte, du måste tillåta dig själv att nå fram och erkänna inte bara att du kan göra det utan att det är helt okej att du gör det.

Tankemönster

Den här processen tar tid och jag återkommer ofta till den när jag inser att jag är på väg in i gamla tankemönster. I den bemärkelsen gör det inget att viktminskningen tar lite tid. Tiden behövs för att kroppen ska anpassa sig, för att hjärnan ska följa med och för att viktminskningen i sig ska bli bestående.

Jag försöker komma ihåg att jag har varit överviktig hela mitt liv när det känns som att allt går långsamt, och att jag förhoppningsvis aldrig kommer bli lika stor igen. Min resa må gå långsamt ibland, men den går åt rätt håll, det är huvudsaken.