Såååååå cooooolt!!!

Det behövs många ”å” och ”o” för att beskriva känslan av att snubbla över en länk till min blogg, till mitt inlägg, som JAG skrivit. En länk som nån helt främmande för mig postat och rekommenderat andra att läsa!

Jag bubblar och ropar på Maken, ”-KOLLA VAD COOLT!”, vrålar jag. Det är jag, MIG, nån länkat till.

 

Sen hittade jag en till länk här. Klicka in er och läs!!!!

Ja det behövs inte så mycket för att göra mig gladARE, glad e jag nästan jämt i alla fall. På jobbet säger chefen att jag liksom strålar, jämt, och det låter ju jäkligt bra. Jag ser hur jag vandrar runt bland eleverna likt en fyr i natten….hahaha eller nåt….

Men det är skönt att jag sakta landar i mig själv igen. Jag var alltid glad förut, alltid, men efter Hon gav jag nästan upp. Så länge och så deppig var jag sist när mamma dog, och det säger väl en hel del. Och fortfarande så tänker jag jämt på Henne, det är så mycket som påminner, och saknaden är enorm, men det är en sorg jag äntligen börjar bära vid sidan om mig.

Den definierar inte längre mig. Det har tagit mig ett år.

Och jag har nästan slutat skämmas över att jag blev bortvald, medan andra fick vara kvar. Nästan. Numer kan jag prata om det och jag tror inte längre att alla som känner oss båda tycker att jag är hemsk. Då skulle väl de valt bort mig med, eller hur?

Hur som helst, det är skönt att känna igen mig själv, att hitta tillbaka. Jag menar hur PartyPinglig är man om man är ledsen jämt?