Scandinavian Sport & Fitness festival, en utvärdering

Det är första gången Scandinavian Sport & Fitness Festival arrangeras i Skandinavien. Formatet och konceptet kommer från Italien, där den har funnits i 23 år. Först under namnet ”Festival del Fitness” och de senaste fem åren under namnet ”Rimini Wellness”. Festivalerna lockar flera hundratusen deltagare varje år. Festivalens syfte är att vara en inspirationskälla för alla som redan tränar aktivt och för alla som går och tänker att de borde träna, men alltid hittar ursäkter till inte att göra det. 

Världsstjärnor på plats

Flera stora instruktörer och presentatörer har bjudits in till Scandinavian Sport & Fitness för att presentera nya träningskoncept och inspirera till rolig träning. 

Bland andra får publiken träffa New York-koreografen Marvin Foster Jr, som exempelvis har medverkat som koreograf i den turkiska versionen av ”So you think you can dance”, hip hopens trollkarl den ryske koreografen Alexander ”Sasha” Oshkin och den colombianska fitnesstjärnan numera bosatt i Italien, Dorman Racines, som har utvecklat Beat It ® och Stone Fit ®, två nya combatfitnesskoncept med inslag av boxning och kickboxning. 

Dessutom kommer mountainbikelegenden och Guinnesvärldsrekordhållaren i High Jump Martyn Ashton till festivalen tillsammans med Dirt Jump-stjärnan Blake Samson. Stjärnorna lovar över åtta meter höga hopp med sina cyklar (takhöjden är 10 meter på Kistamässan). Ett större antal stjärnor presenteras på hemsidan och fler tillkommer inom kort. 

Nya, galna och lustfyllda träningskoncept

Funballz ® Arena och Bumperz ® Arena är två nya, galna och roliga träningsformer, som presenteras på festivalen och ger garanterat träning för hela kroppen. Den första är en utmaning för balansen, där man går på vatten i en gigantisk plastboll. Själva arenan är en stor pool, där de flesta kommer att mötas av en överraskning eller två. Den senare är en stor uppblåsbar arena, där bollarna är mindre, farten större och krockarna flera. Tävlingsmomenten är fotboll, match eller sumo.

Ja så här stod det i pressmeddelandet inför SSFF. Jag som var på plats kan meddela att de slog nog på stora trumman lite tidigt.

Till att börja med så var mässan helt öde.

Jag och min kompis Jesse, vi kom dit på söndagen strax efter 11. Då var flera montrar helt utan personal. Det var nästintill inga besökare och fler skulle det inte heller bli, visade det sig.
Fotot tog jag klockan 14.

Vi började med att titta oss omkring och konstaterade att det var svårt att orientera sig.

Till sist hade vi lokaliserat bägge huvudscenerna som var placerade i varsin ända av lokalen, så det blev ett hiskeligt vandrande fram och tillbaka.

När vi kom skulle klassen CARDIO BOX hålla på men allt vi hittade var en Pilates eller Yoga på den scenen.
Det var en sorglig syn. På betonggolvet framför scenen låg EN deltagare.
Mattor fanns inte.

Oavsett klass så var inte underlaget optimalt direkt.

Vi gick vidare och tittade in på Cardio Dance med Marwin Foster som var listad som ett av de stora namnet under festivalen. Med ett tjugotal deltagare framför scenen byggde han upp en koreografi som såg rolig ut om man gillar dansklasser.

Jesse och jag hoppade istället på ett Zumbapass, med Zumba Twins, och det var ett roligt, svettigt pass men Zumba har vi testat tidigare.

En svettig timme senare letade vi vidare efter nya saker att testa.

På scen nr 1 skulle det vara show kl 13. I programmet stod det inte vad för slags show men vi gick dit och kollade. 13.10 hade det fortfarande inte hänt nåt och ingen hade heller meddelat nåt om att det blivit inställt så vi gick vidare, besvikna, till caféet för kaffe.

13.30 var det House med Per Markussen och Jose Martinez . Dans givetvis.  Två duktiga killar, mer koreograferad dans, och inget headset.
Sisådär kände vi.

13.30 var det Gymstick på andra scenen. Så vi promenerade genom hallen, igen.
Tja vad ska man säga.
Ibland känns det som att det bara är samma, samma, fast alla ska hitta på ”sitt eget koncept”. Det var väl inte nån större skillnad mot annan gummibandsträning.

14.30 Var det Powerhoop rockringar. Rocka rockring till musik. Vi provade, det var inte speciellt roligt. Det utlovades starkare coremuskler och smalare midja men mig veterligen så fungerar inte punktträning, och har heller aldrig gjort.

14.30 var det också Kronsj Fonk vilket visade sig vara en Norsk variant på Zumba.

När vi sedan kollade vidare i programmet var det överlag bara dansklasser. Försvarsmakten skulle ha  BRAK (Buk, Rygg, Armar, Knän) 15.30 men så länge orkade inte vi stanna.

På plats i mässhallarna fanns ett parkourteam som hade byggt upp en parkourbana. Dock var det inga där och provade så det såg mest ut som hörnet där man lagrat europapallarna. Det skulle vara show varannan timme men vi lyckades tydligen missa alla, och inte stod det heller vilka timmar showen var.

Försvarsmakten hade nån form av test som deras officerer skulle klara varje år. Där var det hela tiden lite folk och det hände en del så vi stod där och kollade ett tag. Det var dock rätt trista övningar, situps, rygglyft och ljushopp. Klarade man kriterierna fick man klättra upp för ett högt lastnät och åka linbana ner.

Worldclass, Blossom, Fryshuset och Planet Fitness var på plats men montrarna var öde så när som på en eller två försäljare. Wordclass skulle ha spinningklasser, men hade inte en enda deltagare.

Funballz och Bumperz som enligt pressmeddelandet var två nya roliga och galna träningskoncept var stället där alla småungar hängde. Kändes verkligen inte lockande att gå dit och köa med alla 10-åringar.

Segway var på plats och man fick provköra.GRATIS!!!
Det var helt klart det bästa med hela dagen. Att köra Segway var sjukt roligt och när jag har råd ska jag köpa mig en egen bara för att de är så grymt coola.
Jag ville inte sluta köra när jag väl hade börjat.

Animal Bike Tour var coolaste uppvisningen med två världsmästare som cyklade över bilar upp på små avsatser och gjorde helt otroliga trick.

Dock varade det bara 15 minuter.

Priset för mässan var fullt rimligt, förutsatt att det hade kommit lite folk. 400 kr för hela helgen eller ett dagspass för 200 kr. Dock var det knappt värt 200 kr för en dag som den vi besökte mässan.
Jag frågade runt lite och det visade sig att de hade haft 500 besökare på fredagen, färre under lördagen och det såg ut att bli ännu färre under söndagen.

Det som störde mig mest under hela mässan förutom frånvaron av besökare som fick hela mässan att kännas öde, var mässpersonalen (en eller flera män med tröjor som det stod Scandinavian Sport & Fitness festival på) som for fram på Segways i hundranitti, fram och tillbaka i hallen.
Det såg ut som att de åkte runt och roddade eventet, synkade utställare och uppvisningar.

Jag fattar att de tyckte nog att det var lika kul att köra på dem som jag tyckte, men det såg helt enkelt inte trevligt ut när de kom susande och stannade till för att prata med nån utan att ens kliva av.
Där stod de som upphöjda på sina små plattformar och for omkring i hallen. Som om de var lite förmer än alla andra.
Jag hade hellre sett dem lite mer marknära, promenerandes, eller kommunicerandes via mobiler eller walkie-talkies.

Andra småsaker som stör mig är programmet som var nedlusat med stavfel och helt galet dåliga meningar. Programschemat var rörigt och svårt att överblicka. Otydligheter gjorde det svårt att hitta i hallen. Det jag syftar på då är att det i programmet står Program Fitness stars 1 och Program Fitness stars 2 men att det inte finns någon som helst koppling till att de är samma sak som på kartan heter scen 1 och Scen 2.

Frågan är om jag skulle gå nästa år om festivalen återkom, troligen inte.
I år fick jag biljetten gratis tack vare snälla Linda och det gör säkert sitt till i den här utvärderingen.
Hade jag hostat upp 200 kr, ja, då hade jag kanske varit snäppet mer besviken.

Tur att jag hade sällskap av Jesse, det gör nämligen alltid allting lite trevligare!