There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Sekunden när jag valde

- januari 30, 2013 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Idag var väntan som startades i September 2012, äntligen över. Efter gastroskopi och röntgen fick jag till slut veta resultatet av min kirurg. Det blir ännu en operation, förhoppningsvis min...

Idag var väntan som startades i September 2012, äntligen över. Efter gastroskopi och röntgen fick jag till slut veta resultatet av min kirurg. Det blir ännu en operation, förhoppningsvis min sista. Operation är inte ett måste, utan mer en önskan från min sida, att korrigera det som gör att jag trots min GBP kan äta och dricka och leva rövare utan fler konsekvenser än att jag går upp i vikt.

Jag har funderat länge. Vägt fördelar och nackdelar, risker och förhoppningar mot varandra. Hur jag än vänder och vrider så kommer jag inte fram till annat än att jag måste ta risken och försöka igen.

  • Det kan bli jättebra. Jag kanske blir en av dem som går ner i vikt och mår super! Målvikt, normalvikt. Jag har längtat och drömt om det hela mitt liv. HELA MITT LIV!
  • Det kan bli oförändrat. Trots omop. Det finns inga garantier alls.
  • Det kan gå åt helskotta. Jag kan dö, eller få bestående problem. Jag kan må asdåligt och få tarmvred, eller andra biverkningar. Det är ju så. Varenda operation, varenda gång jag sövs är förenat med risker, det kommer jag inte ifrån.

Och jag har funderat mycket på just det. Riskerna.

  • Dels kan man ju se det som ett lottospel av olyckliga omständigheter. Ingen vet innan vem som kommer drabbas, eller varför. Det bara händer en del men inte andra.
  • Dels kan jag göra en rimlighetsbedömning baserat på alla tidigare operationer jag har gjort. Baserat på hur jag mått, hur jag läkt och vilka problem jag upplevt. Där är svaret inte så svårt. Jag har upplevt enormt få problem. En gång lyckades de punktera min lunga under op och det var ju lite jobbigt när jag väl vaknade. En gång spydde jag som en gris i flera dagar tills jag kom på att jag är överkänslig morfin, vilket jag hade i droppet. Överlag kräks jag lätt av narkosen och jag tål inte tejp och plåster, annars nada.
  • Dels kan jag basera det på mitt nuvarande tillstånd. Jag är frisk, med genomgående bra värden. Undantaget vikten och konditionen.

Till sist måste jag fråga mig själv vad det är jag drömt om hela mitt liv och hur mycket jag är beredd att offra och gambla med för att nå dit. Hur stora risker är jag beredd att ta och hur stora bedömer jag att riskerna är.

Jag har gjort min hemläxa och läst alla fruktansvärda berättelser om hur det går när det verkligen går käpprätt åt helvete, så att jag vet. Att veta är bra. Men att må bra är också bra. Att hitta till det där stället i mig själv där jag kan vara stolt och tycka om den jag är. Kroppsligt. Att sluta skämmas, sluta ha ångest, sluta hata. Det är också viktigt. Och jag vill nå dit, jag behöver det.

Kanske hittar jag dit på ett eller annat sätt förr eller senare. Kanske inte. Kanske ligger det i min natur att vara som jag är. Kanske kan jag hitta dit lättare om jag går ner i vikt, kanske inte. Kanske hittar jag bara annat hos mig att hata. Det finns inga svar.

Och jag har ändå gjort mitt val. Jag lägger mig under kniven igen. Kanske återkommer jag till just det här inlägget i framtiden. Sekunden när jag valde. Men alla svar är enkla i efterhand när man vet hur det blev.

Nu startar nästa väntan. Den på kallelsen.