There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Skrämmande & spännande

- januari 28, 2011 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Precis så kändes det. Jag som var livrädd när jag skulle till Farsta första gången kunde i alla fall den gången trösta mig med att jag visste att jag hade...

Precis så kändes det.
Jag som var livrädd när jag skulle till Farsta första gången kunde i alla fall den gången trösta mig med att jag visste att jag hade världens bästa instruktör och vän på plats.

Igår gjorde jag det alldeles själv.
Ingen kompis, ingen instruktör bara jag.
En ny klass och ett nytt center på en och samma gång. Det är inte utan att det faktiskt var lite skrämmande. Och samtidigt, så känns det enormt bra att jag inte fick hicka utan faktiskt packade träningsväskan och gav mig av.

Osäker

Jag har varit rädd för mycket i mitt liv och av alla de saker jag fortfarande är mest rädd för så är det att bli lämnad som står högst upp på listan utan tvekan.
Det grundar sig i år av mobbing och utanförskap som har fått mig att någonstans alltid tro att jag inte är lika mycket värd som alla andra.

Jag är den man hänger med när alla andra tackat nej. Jag är den man egentligen inte vill ha med, men som man känner sig tvungen att bjuda ändå ibland. Jag är den som halkar in på ett bananskal för att jag bjudit in mig själv, och ingen hade hjärta att säga att de inte ville ha mig där.
Jag vet att det här inte stämmer i hjärtat, men hjärnan köper det inte, utan letar konstant efter bevis på att hjärtat har fel.

Det är en väldigt tunn gräns mellan att jag ska känna mig trygg och säker på var jag står i en relation, och den här enorma rädslan och ångesten jag känner, när jag inte vet helt säkert om mitt sällskap är önskvärt.
När jag tvivlar gör det ont i hela mig.

När jag började träna

När jag började träna var jag helt övertygad om att folk skrattade åt mig bakom min rygg. De undrade vad jag egentligen gjorde där och det var svårt att släppa de tankarna och inse att de flesta trots allt inte är där för att häckla mig.

Jag hittade tryggheten i folket jag lärde känna och instruktörer jag lärde känna. Jag hittade tryggheten i att jag lärde mig tekniken och övningarna i klasserna. Till slut kom jag så långt att jag till och med vågade ställa mig längst fram i salen och nu har jag svårt att tänka mig att stå på någon annan plats.

Framsteg

Så för mig var det nåt stort i all vardagsdramatik att inse att jag klarade av att åka till ett nytt center och träna en helt ny klass alldeles själv. Och jag gjorde det utan hicka och hjärtklappning. Faktiskt var det inte speciellt svårt alls och det om nåt visar vilka framsteg den här räddharen har gjort.

Så hur var då Plioxing?

Saxat från Sats webbplats

Piloxing lanserades först som en träningsform främst för kvinnor, men är en bra träningsform även för män.

Piloxing

Piloxing ska vara en kombo mellan Pilates och boxning där av namnet.

Jag upplevde det snarare som en mishmash med delar från lite av allt. Det var steg från Afro och steg från Sats Dance. Det var nåt balettliknande och nåt jag antar var mer som Pilates på speed.
(Jag bara gissar att Pilates egentligen är en långsam klass)

Jag har aldrig tränat Pilates så därför är jag inte helt säker på hur likt det här var orginalet men om det var som box sekvenserna då var det mil ifrån.

Jag fattar att piloxing är tänkt först och främst för kvinnor för hela klassen var väldigt dansinfluerad och kvinnlig. Däremot är det ju nästan pinsamt att vara kvinna och köra ”boxsekvenserna” som till och med för mig kändes fjolligare än fjolliga.
Som om jag inte skulle kunna bättre än det där liksom.

Att kalla det box känns löjligt, även om instruktören kallade slagen för uppercut och hook, så var det lååååååååångt ifrån det som i verkligheten är uppercuts och hooks.

Där slutar dock det ”negativa”

Jag tror jag log genom hela klassen.
Jag svettades och kämpade speciellt med de övningar jag gissar var Pilatesdelen i passet. Det brände bra i benen i vissa sekvenser.

Instruktören var glad, lättsam och med en härlig energi. Henne gillade jag absolut. Teknikmässigt har jag inget att jämföra med så där kan jag inte säga varken bu eller bä, men hon höll ett bra pass, tappade inte bort sig och sprang runt i salen och peppade oss.
Roligt och underhållande.

Jag gillade musiken genom hela passet. Glad musik med mycket energi. Många rörelser gick snabbt och jag var rätt glad åt att jag har tränat Afro och Sats Dance för jag tyckte verkligen att jag hade nytta av det.
Det var som sagt en mishmash av övningar vilket lättade upp klassen.
Tiden gick snabbt.

Många körde klassen utan skor och jag gissar att det är att föredra, i alla fall i vissa övningar.
Jag hade skorna på.
Utan skor får man jobba mer på balansen. Vissa övningar kanske till och med är enklare utan skor men jag som har lite hälsporre gillar inte riktigt att köra utan skor, fast jag ska nog ändå prova vid nåt tillfälle.
Instruktören sa inget om skorna alls.

PiloxingJobbigt?

Ska jag placera in den bland mina andra klasser i en skala på hur jobbiga de är så skulle jag säga att:

  • SaCoPu och Combat är mina tyngsta klasser
  • Bp är den näst tyngsta av den orsaken att jag har svårt att pusha mig själv lika hårt som när jag jobbar med bara kroppen som motstånd.
  • Piloxing kommer nog in som min minst jobbiga klass. Inte för att den är direkt lätt utan snarare för att jag tyckte att den är mest kondition och inte lika mycket styrka som de andra klasserna. Dock med förbehållet att den nog blir jobbigare när man kommer in i den mer och verkligen kan ta ut sig.

Skulle jag göra det igen? ABSOLUT!
För samma instruktör? JA VISST. Utan tvekan.
På samma center: JAPP! Det var definitivt inget fel på Sats Globen.
Har jag bokat nån mer klass då? VISST HAR JAG DET! Torsdag 10/2