Sluta känn er så kränkta hela tiden. Det här är mitt liv, inte nån jävla betygsskala på hur mycket jag tycker om er.

Måndag: åh, livet leker. Alla är så underbara! Jag älskar livet. Puss puss!

Tisdag: vilka vänner jag har. Livet är så bra just nu. Mina vänner är bäst. Jag älskar er alla!

Onsdag: föräldramöte, Shit vad kul! Så underbart att få sitta i klassrummet ett par timmar. Tjohoooo!!

Torsdag: yeeee! Jag älskar mitt jobb! Alla är så himla snälla och gulliga! Dessutom är det bara sol och vackert väder ute varje dag! Tack Gud.

Fredag: min underbara familj, vi ska äta fredagstacos och kolla på familjefilm ikväll! Shit vad najs. Mamma och pappa kanske dricker ett glas rött, ojoj då!!!

Lördag: hela familjen städar tillsammans och njuter av att göra hemmet fint. Sedan lagar vi mat ihop. Inget bråkande eller gnäll. Alla gillar att få vara delaktiga och hjälpa till. Och solen skiner hela dagen. Åh, jag är så kär! Och sen äter vi nybakade bullar allihopa.

Söndag: vilodag. Kanske en skogspromenad följt av mysigt fika med vällagad matsäck. Det är nästan så man hör änglakören när vi går genom skogen, det är så vansinnigt vackert! Jag älskar livet! Och livet älskar mig!

 

FUCK NO!!!!!

 

Så här ser inte mitt liv ut.

Jag älskar min familj men vi bråkar hemma ibland. Barnen bråkar med varandra. Maken och jag bråkar, ungarna och Maken och jag bråkar. Ibland skriker vi åt varandra. Ibland gråter jag.

Det är mer trångt, stökigt och smutsigt än mäklarvillatomt, rent och välstädat.

Vi ses inte allihopa, alla dagar. Ungarna har sina agendor, vi har våra.

Jag älskar definitivt inte alla miljoner föräldramöten, utvecklingssamtal, BRFmöten, läkarbesök, andra möten i skolan (när ungarna inte skött sig).

Det är inte soligt varenda dag, det är inte alltid roligt att kliva upp klockan 05 för att hinna till jobbet.

Jag älskar mina vänner men det är inte alltid vi är överens. Ibland bråkar vi. Det är långt från alltid vi tycker lika.

Jag mår inte alltid bra. Jag är oftast glad men jag är ofta ledsen också. Jag kan må asdåligt. Jag har massor med problem som jag tycker är svåra att hantera.

Jag är matmissbrukare.

Jag är fet.

Jag tycker att jag är ful.

Jag är ganska bossig och bestämd och jag fegar sällan ur när det kommer till att säga ifrån. Jag är inte konflikträdd. Däremot kan jag tycka att det är ASJOBBIGT att bjuda in mig själv för jag tror alltid att ingen egentligen vill ha mig med. Jag tycker telefoner är läskiga och messar hellre än ringer. Jag är väldigt bra på att peppa andra och säga att jag tycker om dem. Jag är väldigt dålig på att göra detsamma med mig själv.

Jag gillar att festa och umgås. Och med festa menar jag gärna hela natten! Det händer att jag ibland blir jättefull. Jätte-, jätte-, jättefull! Aldrig när ungarna är med eller när jag har ansvaret för dem dock.

Mitt liv är nattsvart ibland. Såpass att jag kan känna att det snart ska ta slut. Jag faller ner i avgrunder som jag hittills tagit mig ur. Det gör ont varenda gång. Jag tror ibland att ingen älskar mig, förutom de som liksom måste, maken och barnen.

Jag undrar varenda dag om det är jag som är galen eller världen runt omkring mig.

Nu undrar jag, vad vill ni helst läsa om här i bloggen?

Vill ni läsa att varenda dag är den andra lik? Där jag bara skriver om saker som är glada, fyllda med kärlek och alldeles rosa, eller vill ni ha mitt liv? Där vissa dagar är rosa men många är svarta och däremellan alla andra nyanser och färger.

För min blogg är jag. Den är bitar av mitt liv. Den är inte allt, alltid. Ofta visar den bara en del av något mycket större men jag skriver aldrig något jag inte kan stå för. Eller, ja, det kanske har hänt, men det är ovanligt.

Jag undrar, för när jag efterlyste fler vänner med liknande intressen som jag, fick jag ett mail.

Så här stod det ungefär (jag har skrivit om det eftersom jag vet vem som skickade det):

"Jag undrar.

Du letar efter andra som vill åka bort med dig (för att du vill göra saker du inte gjorde när du var 20år)

Jag vet vem du åkte med förra gången, varför letar du efter andra?

På riktigt! Tänk efter!

"Dina vänner är bra men du vill ha mer?!" så kan man väl inte säga?!

Visa tacksamhet istället!!! 

Folk kan bli ledsna. Har du ens tänkt på det?"

Och jag undrar, vem av er blev ledsen?

Faktum är att när jag efterlyste folk som ville åka på Sabatonkryssning med mig så ville ingen. När jag ville ha sällskap till Opeth på Grönan så ville ingen, när jag ville ha sällskap i stan i Fredags eftermiddag ville en, som inte kunde. Och sen i efterhand visade det sig att Mästerkocken också var i stan, men då var det redan för sent.

När jag ville åka på festival så fick jag med mig en och hon är världens bästa, det vet hon, och vi hade det asbra, men ska jag nu tvinga henne att åka med mig varenda år bara för att hon var den enda som ville? Vem åker jag med om hon inte vill?

Varför skulle mina vänner bli sårade av att jag vill göra saker de ändå inte är intresserade av, och att jag vill ha sällskap när jag gör dem? Jag blir inte sårad av att de inte vill följa med mig.

Sen sa Maken att det kan ju vara så att mina vänner tar illa vid sig för att jag skriver att de (och jag) inte är så spontana, men vi är ju inte det! Vi är 40, med familjer, hus, landställen, barnens aktiviteter och heltidsjobb. När fan ska vi hinna vara spontana? Va?! Det är ingen kritik, det är så det är.

Hade det inte varit för Maken hade jag inte heller kunnat dra iväg på äventyr. Jag drar, han stannar hemma. Låter det orättvist? Kanske. Jag har varit hemma i 17 år. Och Maken gör saker som inte syns i bloggen. Vi gör saker tillsammans också. Bara så att ni vet. Han är varken kränkt eller sårad, eller nertryckt.

Så vad vill ni ha? För jag känner att ska jag bara skriva gulligt och puttinuttigt kan jag copypasta början av det här inlägget och sen köra det varenda dag.

Men då känner jag att jag kan lika gärna lägga ner, för så ser inte mitt liv ut!!!

Kommentera nu!