There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Snurrigt…..

- mars 30, 2013 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Jag har alltid varit väldigt FÖR kom-ihåg-listor. I många år har det varit enda sättet för mig att slippa det värsta ältandet över saker att ta tag i. Ibland blir...

Jag har alltid varit väldigt FÖR kom-ihåg-listor. I många år har det varit enda sättet för mig att slippa det värsta ältandet över saker att ta tag i. Ibland blir listorna enklare, ibland består de av massor med sånt där som man gärna skjuter upp.

Men nu har jag upptäckt nåt. Jag ältar till och med själva listorna. Har jag mer än en eller två saker jag känner att jag behöver göra blir de till berg att klättra över och själva listan känns jobbig att ha liggandes.

Jag som med enkelhet bollade massor med saker och tyckte att fullt upp var rätt trevligt. Nu kan det vara roliga saker som att boka in en Singstarkväll som faktiskt ger mig ångest för att jag inte förmår mig att ta tag i den. Och då kan man ju undra varför, varför är det så svårt?

Jo, för det första så vet jag inte om nån vill komma och för det andra så har jag beslutsångest över att välja ett datum för det känns som att det ska bli som med valet av kassakö, jag väljer ofelbart ALLTID fel. Jag vill ju så gärna att folk ska vilja komma, jag vill inte veta om folk inte vill. Hellre ovetande än olycklig, typ så.

Och det är inte bara Singstarkvällen som ligger på listan. Jag försöker att inte glömma bort ett läkarbesök på tisdag, att hitta ett datum för en middag under nästa vecka, att jaga Martina för födelsedagsfika som jag lovade att bjuda på för två veckor sen eller nåt, ännu ett läkarbesök på fredag, boka om tiden för samtalsterapi som självklart är kl.09 en vardag. Och det är ju ännu mera ångest för jag känner att jag behöver verkligen börja prata med någon men jag kan inte vara mer ledig från jobbet och jag har inte råd heller. Jag tappade en halv arbetsdag gånger två, bara förra veckan när jag gick till läkaren två gånger.

Sen måste jag kontakta försäkringskassan om nåt bidrag jag ska söka men inte har en aning om hur, och soc har ju redan sagt att de inte betalar ut pengarna från och med nästa månad fast FK har 8 veckors handläggningstid. Sen måste jag verkligen kolla igenom lite gamla mobilräkningar för ungarna har gjort av med alldeles för mycket pengar och det behöver jag ta tag i.

Fisen tjatar om nya gympaskor och min inplanerade dejt på hundöarna imorgon är uppskjuten till nästa helg, jag ska bara hitta tid.

Och så behöver jag städa och tvätta och …….

Jag sitter här med min ångest istället och försöker att bara glömma, eller gömma lapparna, eller fokusera på att vara här och nu, inte försvinna i tankarna på hur fansen jag ska komma ikapp.

I torsdags var jag i alla fall på krogen med Taija (tack snälla för att du står ut med mig), och gjorde henne alldeles deprimerad med mitt snack. Fy, jag e inte rolig alls. Men sen blev vi invaderade av ett gäng killar som tog över vårt bord och jag blev full och fick migrän ungefär samtidigt som jag insåg att jag dels inte hade någon medicin med mig och att det inte heller gick några tåg för att det var torsdag.

Så det blev taxi och sista biten tror jag att jag kröp, för jag hade så djävulskt, galet ont i huvudet. Jag tog min medicin hemma (tur att jag har nässprejsmedicin) och somnade i sängen med kläderna på. Skorna hittade jag i badrummet dagen efter men mobilen hade jag satt på laddning, och ytterdörren var låst.

Migränen från hell kom nog för att det var första gången jag faktiskt pratade, på riktigt. Och det var jobbigare än nån kan ana och till och med jag tänkte att det här e ju fan inte friskt. Men jag söker hjälp, jag är på väg. Och det är skönt fast det ger mig också ångest. Jag har ingen aning om vart det kommer leda.

Sen finns det ett orosmoln till. Min stundande omop. Jag är rädd. På alla sätt och vis. För att det inte ska funka, för att det ska gå fel, för att jag behöver flyta veckor innan och efter. För att det kommer kräva att jag inte jobbar, för att jag inte kan sjukskriva mig. För livet efter. För allt. Och det närmar sig.

Men det här är typ allt, idag i alla fall. Det är det mesta, förutom en hel del saknad och frustration. Jag önskar jag var saknad. Men jag är vad jag är.

Påskångest har jag i alla fall inte. Här hemma skiter vi i påsken och gör det till en mysig helg på våra vilkor, eller kanske mest mina, jag orkar inte med fler måsten.

Trevlig påsk alla <3