Snurrigt och ofokuserat

Jag väntar på den här remissen för röntgen som aldrig kommer. Nu tycker jag att det är hög tid för den att dyka upp. Eller ner, i brevlådan. Jag har väntat länge nog.

Utmaningen går åt pipan. Det känns så. Det har varit så svårt att låta bli mumset och så lätt att äta för att döva stress, trötthet och rädsla. Sen har jag mens och blöder som en gris. Huvudvärk varenda dag. Choklad och sockersuget är helt klart värre än vad det vanligtvis är. Och det här med att äta var tredje timme. Det går sisådär. Bättre under veckorna, sämre under helgerna.

Sen var det lite fika med Lilla R och farsdagsfika.

Och då är det ju liksom redan kört så då slinker det ner lite snacks med av bara farten.

Och nej, ingen träning. Jag orkar inte och tidsmässigt så handlar det om att prioritera bort för att hinna prioritera in. Det finns helt enkelt ingen tom slot där träning skulle passa bara sådär. Jag kliver upp ännu tidigare nu, 04:40 och kommer hem 16:30. Senast 17 måste jag börja med middagen, sen är det mat runt 18. Ungarna brukar äta först så väntar jag in Maken och äter strax före 19. Efter det orkar jag inte med någon träning och kl.22 senast måste jag sova för att orka upp.

Min kondis är obefintlig. Allt är jobbigt. Gå upp för trapporna, promenera i skogen. I hate it!! Jag som bitvis sprang i skogen, nu pallar jag knappt att gå. Fy farao!

Samtidigt känner jag att utan lust, tid och energi att prioritera träning så kan jag lika gärna bara låta det vara ett tag. Se om lusten dyker upp. Eller tvinga igång mig till våren, när ljuset kommer tillbaka.

Varför är det så svårt att göra lagom och att vara nöjd med det man klarar av att göra? Alltid denna jävla ångest över att inget är tillräckligt och att jag inte är bra nog.

SUCK!!!

Bloggat från min IPad