There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Som att vara förälskad

- april 3, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

Jag visste att det skulle bli bra, jag var helt säker på det och jag hade rätt. Det här var det roligaste SatsDance passet jag har varit på. Sorry Cecile,...

Jag visste att det skulle bli bra, jag var helt säker på det och jag hade rätt. Det här var det roligaste SatsDance passet jag har varit på.

Sorry Cecile, det är ju verkligen inte ditt fel men Inkas enklare koreografi gjorde att det var lättare att hänga med och jag fick helt enkelt jobba lite hårdare. Dessutom, trots att Inka tyckte att låtarna var gamla, nästan för gamla, så var det typ bara min musik. Sån musik jag älskar och lyssnar på. Kombon kunde inte blivit bättre.

Var kommer all den här energin ifrån?

HjärtaDet är en glädje, en känsla, som att vara förälskad. Den gör mig glad och lycklig, den ger en energi som tycks vara omättlig.

Den gör att jag bara vill mer hela tiden. Emellanåt tänker jag inte ens på vikt och resultat, jag bara följer med, njuter och har roligt.

Sen kommer det stunder när jag undrar varför jag känner att jag står och stampar på samma ställe, otåligt vill jag vidare, ner i vikt, ner i storlek. Jag vill också kunna hoppa, orka, hinna med i stegen och inte känna mig så begränsad av min storlek.

Men just när jag står där i salen, bland 35 andra, och sliter, så ligger mitt fokus inte alls på min storlek utan på att klara ett hopp till, ett steg till och på instruktören som peppar och driver på. Mycket av min ork kommer till slut bara från ren vilja. Jag kollar på instruktören, som verkar göra allt med sån lätthet och på ren djävulskap pressar jag min kropp att klara lite till.
Jag lever efter Johannas ord ” Det gör ont, men du dör inte!”.

Och det gör jävligt ont ibland. I själen när jag kommer på mig med att skämmas för mig själv och i kroppen när jag jobbar ordentligt. Att det gör ont i kroppen kan jag leva med, det är en ganska njutbar känsla efter hård träning. När det gör ont i själen är det jobbigare.

Jag har så många runt mig som alla talar om för mig hur bra jag är och ändå, emellanåt, så tänker jag att det bara är en illusion. Jag kommer inte vidare, jag kommer inte nå fram.

Men vi släpper det, jag har levt med min usla självkänsla så länge nu, det kommer att ta tid att vända det. Det får ta tid och jag märker att det går åt rätt håll, det är huvudsaken.

Bäst idag var i alla fall att jag fick erbjudandet att följa med som vän på ett av Inkas pass i Farsta, för att kolla in stället liksom. Det gjorde mig enormt glad.
För mig betyder det mycket.
Också små steg för mig framåt, jag kan, jag kan, jag kan…