There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Sommaren 1995

- oktober 19, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 3 comments -

Sommaren 1995 hade jag varit tillsammans med min Darling i 2½ år. Det här fotot är taget dagen innan vi firade två år som förlovade. Stora R i bilden skulle...

Sommaren 1995 hade jag varit tillsammans med min Darling i 2½ år. Det här fotot är taget dagen innan vi firade två år som förlovade. Stora R i bilden skulle fylla 1 år bara ett par veckor senare. Själv var jag 23 år gammal.

Sommaren-1995

USA

På bilden ser ni min pappa Louis, Darling med Stora R i famnen och så jag, längst till höger. Vi befinner oss i USA. Jag och familjen reste tillsammans med min lillebror Jens, min pappa Louis och hans tjej Saija till Californien för att besöka min faster Mary och hennes familj, mina kusiner och min Farmor Sue.

Jag är född en gång i Californien, men min familj flyttade till Helsingfors när jag var lite drygt två år gammal och sedan dess har det inte funnits ekonomi att åka tillbaka och hälsa på. Det här är första och enda gången jag har varit över.

Svårt att förstå

Det som slår mig när jag ser bilden är hur enormt stor jag var. Kan inte fatta att jag inte såg det då. Alltså visst var jag medveten om att jag var stor men man ser inte sig själv utifrån som man gör när man kollar på kort. Inuti har jag nog aldrig riktigt sett mig så enorm.

Sommaren 1995

Flygresan

Jag minns så väl flygresan. Jag och Darling fick platser längst fram för vi fick en sån där liten korg att ha Stora R i, som man hängde upp på väggen framför en. Dessa platser är inte riktigt som de övriga platserna i flyget. De har inga uppfällbara armstöd utan istället hårda armstöd där man kan fiska upp bordet ur ena sidan. Dessa platser är därför något smalare än de övriga platserna.

Skamsen

Jag tror inte någon som inte har varit stor kan förstå min fasa när jag insåg att jag fick inte plats i stolen.
Gud, jag skämdes som en hund.
Ville bara gå och gömma mig och inte finnas till.

För att planet skulle kunna lyfta blev jag helt enkelt tvungen att trots det klämma ner mig i stolen och försöka få fast bältet. Det gjorde så ont att jag grät, och jag grät för att jag skämdes.

1995, Jag, Jens, MattiasJag minns inte hela resan, som var 14 timmar lång men jag minns att jag blev tvungen att berätta för min pappa så jag kunde få byta plats med honom en stund och att jag fick sitta hos flygvärdinnorna på deras stolar under större delen av resan för att jag inte fick plats i stolen.

Fortfarande jobbigt

Fortfarande idag är det jobbigt att minnas, och jag skäms. Det är en fruktansvärd skam att inse att man inte får plats och även om flyget var en av de allra värsta gångerna så har det funnits fler tillfällen.

Många gånger när jag har försökt få plats i trånga biofåtöljer eller trånga caféstolar. Självklart utan att låtsas om problemet men med stora blåmärken som följd.

Fortfarande rädd

Skräcken över att inte få plats kan jag fortfarande uppleva. Var livrädd på Grönan i somras, första gången när jag och Inka skulle åka Insane, att jag skulle få gå därifrån och skämmas, för att jag inte fick plats i stolen.
Men det gick bra, att få plats var inga problem.
Vilken tur, jag hade nog dött där och då annars.

Alla bilderna är klickbara, så ni kan få upp dem i lite större format och se ordentligt.

  • http://www.partypinglan.se Tess

    Martina, du är ju för söt!!!!!!

  • Martina

    TESS!!!! Oh My Good!!! Nu är du mer min idol än du någonsin vart!
    Så duktig och så stark att kunna visa vad du åstakommit!! Toppen!! Ses ikväll!

  • http://svartvitkatt.blogg.se Linda

    Det går ju inte att tro att det är du! Eller har du dragit ut dig på längden? Jag säger det igen – du är helt fantastiskt supergrym. :)