Svammel

Jag har kollat på pulsklockan flera gånger idag.
517 kcal stannade den på efter avklarat FF-pass och jag kände mig……
Besviken?
Nä mer…
Inte mer?

Så slog det mig att vaddå, vänta lite nu.
Häromdagen gjorde jag ett pass på 457 kcal och dagen efter det kämpade jag på lite extra för att komma upp i 500 kcal.
Nu blev det 517, bara sådär liksom.
Inte alls illa.

Men efter gårdagens pass då jag kom upp i 600 kcal, kändes det nästan futtigt.
Jaja, det är ju en världslig sak ändå.
Huvudsaken är att jag fortfarande håller mina 100%.
Maten har funkat så nära perfekt jag kan tänka mig och träningen med.

Konstigt, jag som trodde det här skulle visa sig vara mer än jag kunde svälja i en enda tugga, jag tycker faktiskt att det känns…
Hanterbart.
Till och med mer än så.
Det känns långsiktigt.

Det känns helt enkelt bra, på alla sätt och vis.
Visst, med en timmes FF-pass varje dag, kan jag inte köra mina andra pass som jag vill.
Jag orkar inte, så jag håller mig till det roligaste just nu, vilket är Combat, måndag och onsdag.
Det får räcka.

Det jag saknar mest är SaCoPu, min älsklingsklass.
Men å andra sidan så blir den aldrig vad den har varit utan Hon.

Fast jag försöker nu att hitta nytt fokus.
Lämna det som varit bakom mig.
Vara mer här och nu.
Inte stanna kvar där jag blev lämnad.
Försöker att inte tänka på alla minnen av galet rolig träning och världens bästa instruktör, och livet när det var som bäst och sämst på en och samma gång.
Men det är fan inte lätt ska ni veta!

Det är som om jag tagit alla minnen, allt jag värdesatte där hon var inblandad, och så har jag lagt dem i en låda som jag har stängt locket på.
Ofta går det rätt bra att ignorera lådan där den står i sitt hörn, men gläntar jag det allra minsta på locket så fylls huvudet med allt som var så viktigt och betydelsefullt för mig.
Och jag är tillbaka och vänder och vrider på ord och meningar, konstant med en känsla av att det trots allt är mitt fel, alltihopa, fast att jag är för dum för att förstå det.

Kanske handlar det lika mycket om saknad som sorgen av att bara bli bortvald, så enkelt som om jag helt och hållet kvittar.
Jag menar vem vill betyda noll och ingenting. Vandra genom nån annans liv helt utan att lämna spår?

Äh, nu kom jag helt från ämnet.
Men såhär är det.
För mig hänger träning, kost, viktminskning så djupt ihop med min person, mitt jag.
Jag har alltid definierat mig utifrån min vikt.
Hela resan från en matmissbrukande 100-plussare till det jag är idag handlar lika mycket om att lära mig tycka om mig själv och förstå mig själv, som att faktiskt lära mig hantera maten och alla spöken i mitt huvud.
Såna som säger att jag inte kan.
Inte är värdig.
Och det som hände, tja vi kan väl säga att det fick stora konsekvenser, och att det är enormt svårt ibland att komma vidare.

Dag 19 av Fitnessfighten är snart avklarad och imorgon är det vägning  och mätning, omgång två.
Håll tummarna!!