There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Svammel

- april 28, 2010 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Jag får typ aldrig träningsvärk. Det är ju rätt smutt och jag är lite tacksam. Skönt att slippa ha ont. Däremot kan jag verkligen känna ibland hur trött kroppen är...

Jag får typ aldrig träningsvärk. Det är ju rätt smutt och jag är lite tacksam. Skönt att slippa ha ont. Däremot kan jag verkligen känna ibland hur trött kroppen är och jag är öm både lite här och där i musklerna. Just nu framförallt korsryggen och framsida lår.

Det är väl så att min kropp sliter rätt hårt när jag kör 8-9 pass varenda vecka. Inte så konstigt att den känns trött, skönt att det inte gör mer ont än det gör. Fascinerande att det går, att det funkar, att jag gör det. Den eviga latmasken…

Alltså, mina vänner vet mycket väl hur ofta jag sagt att jag hatar att träna, hatar att svettas och påstått att det är nåt fel på självplågarna som faktiskt älskar det. Nu har jag bytt sida. Får såna enorma kickar av själva träningen men också av att jag sakta inser att jag faktiskt gör det. Det trodde jag aldrig om mig själv. Det går så lätt nu, det var så svårt förut.

Bekräftad

Men det var mycket som var svårt förut, allra mest att tycka om mig själv. Det är svårt fortfarande, men inte lika ofta. Jag är beroende av uppskattning från andra, mår så bra när jag får beröm och komplimanger! Mår så bra i möten med andra när jag blir bekräftad. Nu ska jag bara inse att jag är samma person även när jag är ensam. Och jag är inte bortvald eller bortprioriterad. Tyvärr är jag enormt duktig på att känna mig utanför, utelämnad och alldeles förskräckligt ensam.

Igår var det mitt sista Tisdagsmöte, i den form det har varit hittills. Jag kommer fortfarande väga mig på Tisdagarna och rapportera till min supportergrupp men det blir inga fler resor till Viktväktarnas lokal i Handen. Resultatet igår var ett bra sådant, trots lingonvecka!

Idag tänkte jag få klart deklarationerna. Brukar alltid bli så att jag sitter i bilen och lämnar in dem på Skatteverket på Söder runt 23.30 I år hoppas jag på att hinna med att få dem i posten istället. Sen behöver det städas här hemma igen, mat ska lagas och i kväll kör jag dubbelpass på Sats.

DeppigtAtt tycka om sig själv

Tänk vad skönt det skulle vara att kunna kolla på sig själv i spegeln och faktiskt slippa må illa. Ibland undrar jag om det någonsin kommer hända.
Jag undrar om andra ser mig som jag själv ser mig?
Tack och lov är det ju inte speglar överallt. Då kan jag inbilla mig att det känns bra ett tag i alla fall.

Tänk vad skönt det skulle vara att kunna välja bland alla kläder i en butik och inte alltid välja kläder från avdelningen med större storlekar. Tänk vad skönt det skulle vara att faktiskt klara alla hoppen under SatsCorePulse passet, även utfallshoppen som jag inte klarar alls idag.

Tänk vad skönt det skulle vara att slippa känna sig som den största i ett sällskap, men jag vet att dit kommer det vara svårt att nå. Det handlar inte bara om den fysiska storleken utan också om den mentala, och den bilden av mig själv är svårt att förändra.

Nedräkning

I mitt huvud har jag börjat räkna ner, istället för upp, när det gäller viktminskningen. Jag behöver förlika mig med att jag en dag kommer att nå mitt mål och veta vad jag ska göra sen. Jag behöver ha en plan så att inte tomrummet efter resan blir för stort. Då är risken stor att jag sätter käppar i hjulet för mig själv.

Mitt fokus idag handlar helt och hållet om att jag ska jobba så hårt jag kan och prestera så bra som möjligt för att nå normalvikt inom en rimlig tid. Jag ska dessutom träna så hårt min kropp orkar med, så att jag blir så bra jag någonsin kan bli, på det jag gör.

Vart är det jag vill komma? Förutom till normalvikt menar jag. Hur vill jag att mitt liv ska se ut sen?
Det är enkelt just nu att bara göra. Jag har mitt fasta träningsschema, jag lever för träningen och vägningen varje tisdag. Det är lätt att leva på rutin.

Sen närmar sig den där hemska åldern när jag inte längre fyller nåt med en 3:a först utan med en 4:a. Jag fasar. Känner mig inte i närheten av 40 än, fast det är jag ju. Har svårt att tro att jag kommer känna mig mer bekväm med det om ett par år när det är dax.

Åldersnojja

Åldern är bara en siffra, men ändå. Jag minns min mamma runt 40. Hon var så mycket äldre då än vad jag känner mig idag.
Hon dog dessutom 43 år gammal och det kommer vara en svår ålder att ta sig förbi, jag vet det redan nu.
Jag vill inte.
Jag vill inte fylla 40 och jag vill INTE fylla 43.
Mamma, hon dyker upp i mitt huvud mer och mer nu.
Hennes födelsedag närmar sig.
Jag deppar två gånger varje år, alltid. Dagarna runt hennes födelsedag och dagarna runt dagen när hon dog.

Näe, fy, ni ser ju hur det går. Inget mer depp idag, nu ska jag återgå till verkligheten och deklarationerna.

Sköt om er.