There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Svåra val

- maj 17, 2011 - by , in Gott och Blandat, with 2 comments -

Jag är vansinnigt ointresserad av sport. All sport, går mig obemärkt förbi. Det har hänt att jag har kollat in de där styrketävlingarna där de kånkar runt på allsköns bråte....

Jag är vansinnigt ointresserad av sport.
All sport, går mig obemärkt förbi.
Det har hänt att jag har kollat in de där styrketävlingarna där de kånkar runt på allsköns bråte. Även lite gluttande på Tour de France, visst.
Coolaste ever var snubbar som tävlade i nån slags motorsågssport och sågade med klingor som jag lovar var längre än jag!

Men klassiska sporter som fotboll, hockey å sånt. Det är rena döden för mig.
Tack och lov är det helt ok att jag verkligen inte gillar sånt.
Maken är bara snäppet mindre illamående av samma saker så vi väljer bort sporten på tv och lever lyckliga helt ovetandes om tabeller och resultat.

Fotbollsmamma?Fotboll

Så lägger vi till en faktor i kalkylen.
LillFisen.
Nu vill hon spela fotboll och fine, är det det hon vill så nemas problemas.
Om det inte var så att jag också måste engagera mig.
Alltså, hon fyller 11 år i Augusti.
Och det är match VARJE lördag!
VARJE!

Jag fattar verkligen inte vitsen med det.
Vill folk inte ha ett liv?
Förutom matcherna är det träning 2 kvällar i veckan.

Nu har hon dock tänkt till, LillFisen, för träningarna är så nära så de kan hon gå till själv.
Matcherna, som hon i början ändå inte kommer spela, är varannan lördag hemma och varannan borta.
Men då förväntas det ändå av mig att varannan vecka ska LillFisen på ett eller annat sätt ta sig till bortamatchen.
Och det går liksom inte att kräva att andra föräldrar alltid ska ställa upp och skjutsa.
Om jag låter henne spela så måste JAG vara beredd att skjutsa.
Så är det bara.
Även om jag skulle lyckas deala bort det allt som oftast, till andra föräldrar som tycker att det är roligt att kolla på ungarna när de jagar en boll på en plan, så måste jag givetvis vara redo att skjutsa när det behövs.
För alternativet som jag efterlyser finns inte.
Att hon får vara med och spela UTAN att jag måste lova att ställa upp.

Lagets ansvar

Jag tycker att det borde laget sköta.
Ska de spela borta så lämpar man av ungarna och sen åker laget iväg.
Vill man följa med så är man välkommen.
Vill man inte så slipper man.

Och vad händer om de helt plötsligt börjar träna på annan plats. Dit hon inte kan ta sig själv?
Det finns de föräldrar som är såna eldsjälar och ställer upp med precis allt för ungarnas sporter.
Skjutsar, engagerar sig och planerar resten av livet runt sporten.
Sen finns det såna som jag som skulle kunna tänka mig att betala en slant extra för att slippa.
Är det så himla farligt?
Jag lägger ner tid i barnen på andra sätt än genom deras sporter.

Även jag, vill givetvis göra allt för mina barn

Det blir svåra val när det handlar om barnen. Visst borde man enligt alla normer i samhället alltid ställa upp och engagera sig i allt ungarna tycker är intressant. Men om man nu på riktigt tycker att det är dödligt tråkigt.
Ska man ljuga och låtsas som inget då?
Jag vill att mina barn ska utveckla sina egna intressen, absolut.
Men jag vill inte känna att det tvunget behöver bli ett av mina intressen.
Och jag tycker inte att man ska ljuga för barnen.

Känner mig inklämd mellan ”jag gör allt för mina barn” och ”bara tanken på en fotbollsmatch gör mig lätt illamående”.

SUCK

  • http://www.partypinglan.se Tess

    Halloj!

    Gud vilket bra svar!
    Jag fattar precis vad du menar.
    Kan inte relatera själv till problemet för latare och mer ointresserad av sport-person är nog svårt att hitta och så har jag alltid varit.
    Har aldrig sportat och således aldrig saknat min mamma på ev. matcher.

    Å jag vet ju att LillFisen vill att jag ska stå där men det är svårt när jag tycker att det är så förbannat trist.
    Jag menar hur kul är det med en oengagerad mamma på matchen som inte direkt vill va där?
    Ska man luras å låtsas som att det är skitroligt? För barnens skull?
    Jag vet inte…
    För barn är ju inte dumma på nåt sätt utan de vet precis vad som egentligen försiggår.

    Jag tänker att det är roligare att ha de engagerade föräldrarna på plats som hejar och vrålar och fattar vad det hela går ut på.
    Men det kanske inte riktigt är fallet.
    Kanske är jag rädd att göra henne besviken med mitt oengagemang.
    Det är ju inte så att jag inte vill heja på henne. Men jag kan inte lära mig gilla fotboll för det.

    Du gav mig verkligen ett perfekt svar. Nu måste jag fundera några varv till på det. Du har många poänger och jag önskar verkligen att jag kände att jag också skulle göra det utan att blinka, men jag e bara inte sån.

    Kram och STORT tack!
    Vilken fin mamma du e!

  • Annelie

    Tja tjejen! I motsats till dig är jag ju en bollidiot. Lättlurad, hatar att springa men lägg en boll framför så springer jag. Har således spelat boll sedan jag var 5 år upp till ca 30ish. Jag saknade alltid min mamma på matcherna, jag ville hon skulle va med och titta, i med och motgång. Jag gav till slut upp att fråga för jag blev bara besviken och lite ledsen. Tills jag började spela innebandy vid 20+. Då kom hon på tamigfan varenda match. Hon satt där varje gång med hjärtat i halsgropen. Jag blev glad trots att jag var vuxen. Hennes ursäkt när jag frågade vadan detta var att ”det är ju inomhus”. Hursom. Hur gärna jag än vill att L kommer gilla bollar så verkar det inte som att jag får som jag vill. Det lutar nog snarare åt balett eller dyl. Någonting som jag är totalt ointresserad,okunnig och uttråkad av. MEN om det nu blir så att det blir en baletthoppa av pöjken så kommer jag garanterat vara där varenda uppvisning och köra han till varenda träning utan att blinka. För han är ju min stolthet i livet och att se honom göra något han tycker om och kanske tom blir duktig på är som att se solen gå upp! Plus att jag vill aldrig att han ska bli ledsen besviken eller undrande varför mamma A aldrig är med på hans pisstråkiga aktiviteter;-) så som jag kände med min mamma. Hare gött