There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Tankar om träning

- maj 9, 2011 - by , in Gott och Blandat, with 3 comments -

Den här veckan tränar jag bara i Haninge vilket gör att jag kan cykla till alla mina pass. Bra för både plånboken, nu när soppan ligger runt 14:30 kr/l, och...

Den här veckan tränar jag bara i Haninge vilket gör att jag kan cykla till alla mina pass.
Bra för både plånboken, nu när soppan ligger runt 14:30 kr/l, och för konditionen.
Ca 1.4 mil är det fram och tillbaka till Sats.
4 pass under veckan blir 6 mil på hojen och runt 400 kalorier extra förbrända under dagen.

Bra extra träning liksom

Så träningsveckan ser ut så här:

  • Måndag: Bc och Cykla
  • Tisdag: SaCoPu och cykla
  • Onsdag: SaCoPu och cykla
  • Torsdag: Spinning pulse och cykla
  • Fredag, Lördag & Söndag: Vila och Åbokryssning

Jag måste erkänna att jag har funderat lite på om det inte är möjligt att faktiskt cykla till Farsta och träna där. Så långt är det inte (1.8 mil enkel resa) och om jag tränar på att cykla fram och tillbaka några gånger så är det nog görbart.
Dock behöver jag i så fall se över ekonomin och göra plats för en till cykel åt mig.
Jag tror inte min snygghoj är att rekommendera för många längre turer.

Risken är att jag drar på mig skador för att cykeln inte är gjord för cykling på det sättet. På min glidare sitter man liksom inte korrekt för att hojja 4 mil i bra tempo och klara uppförsbackar på närmare en kilometer. Speciellt inte på hemvägen när man är trött efter passet också. Då är det lätt att man tar i fel bara för att man är trött.
Och skador vill jag inte ha.

Det är bara att välja rättFörändring

Att jag ens överväger att träna in cykelturer på 4 mil i benen, för att kunna kombinera det med klass i Farsta, säger helt otroligt mycket om hur jag har förändrats.
Jag brukade skämmas för att jag tränade. Använde ordet hurtbulle med avsmak om andra som var ute i spåret och flåsade.
Hatade att svettas och skämdes.

Ville helst gå när ingen annan kunde se, när jag var ganska säker på att inte möta någon annan.
Skämdes för min tunga andhämtning, för min långsamma takt.
Skämdes för att jag kände mig falsk. Alla kunde ju ändå av min storlek se att jag nog mest ägnade min tid åt att vältra mig i efterrätter och fet mat.
Så var det givetvis inte men så tänkte jag.

Träning var något jag hatade och så fyllt av skam att bara tanken fick mig att må dåligt. Sedan jag var liten har jag lärt mig att jag är dålig på att träna.
Skolårens idrott har satt djupa ärr i min själ.

Att bli sedd

Kanske var det delvis därför det betydde så vansinnigt mycket för mig att bli sedd och lyft av hon som blev min stora inspiration och förebild. Hon som var perfekt på alla sätt och så sjukt duktig.
Perfekt som i en perfekt kropp, vansinnigt snygg, och sjukt duktig instruktör.
Om hon ville ha mig där och bekräftade mig, då måste det ju vara ok?
Om hon ville umgås med mig och inte skämdes för mig så måste jag ju ha nåt jag själv inte ser?

Det var där någonstans som jag började önska och faktiskt tro på att jag en dag skulle kunna bli bra.
Att jag var såpass bra att jag inte behövde skämmas i salen bland de andra medlemmarna.

Tanken på att jag kanske en dag skulle kunna bli bra nog för att själv leda en klass började formas i mitt huvud, och först skämdes jag över att jag ens tänkt tanken, men sen vågade jag ta den till mig och faktiskt börja jobba för att kanske kunna bli så duktig.

Det fick mig att pressa mig hårdare på passen och för första gången i mitt liv insåg jag att jag älskade träningen, älskade att tvinga mig att jobba hårdare och definitivt inte skämdes.
Jag var bra.
Men jag var bra för jag trodde att hon tyckte att jag var bra.

FartguppLivet

Sen kom livet emellan och min skimrande vardag fick ett abrupt avslut, följt av en lång depp-period, av vilken jag nu äntligen börjar se slutet.
Men inget är som det var, och jag får leta andra värden i träningen än att bli sedd och omtyckt av hon som en gång var, och på många sätt fortfarande är min stora förebild.

Kanske är det nu det är dax för mig, att själv utan någon annan våga tro på mig? Inse att jag har gjort det här alldeles själv. Hon fick mig att vilja det, men det var jag (och inte hon) som gjorde det.
Och som tur är har jag fortfarande vänner bland instruktörerna som med små gester får mig att känna mig välkommen och lite speciell.
För det tackar jag allra ödmjukast.
Ni anar inte vad mycket det faktiskt betyder för mig!

  • http://mattiashandley.se/blogg Mattias

    Du skrev:
    ”Kanske är det nu det är dax för mig, att själv utan någon annan våga tro på mig? Inse att jag har gjort det här alldeles själv. Hon fick mig att vilja det, men det var jag (och inte hon) som gjorde det.”

    Du sa till mig att man skall se vad man får ut av saker också, och inte bara vad man missat. Så klokt var ditt råd, lyssna nu till det själv också.

    Svaret på din fråga är ”ja”

  • Martina

    Tess, jag hade absolut utan tvekan gått på pass om du var intruktör!!! Det ska du veta! You Kick As!!

    • http://www.partypinglan.se Tess

      Naaaaaaaaw!!!
      SÖTIS!!!!

      Kram på dig Martina :D