There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Tills det händer

- januari 23, 2013 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Hur ser ni på det här med yrkesheder och yrkesstolthet? Visst vill vi alla ha ärliga hantverkare hemma, folk som tar hand om våra gamla och läkare som vet vad...

Hur ser ni på det här med yrkesheder och yrkesstolthet?

Visst vill vi alla ha ärliga hantverkare hemma, folk som tar hand om våra gamla och läkare som vet vad de gör när de skriver ut recept eller sätter kniven i en?

Så fort det uppdagas en ny skandal med åldringar som fått liggsår och infektioner efter att ha vanvårdats, eller dagisbarn som rymt för att fröknarna inte haft uppsyn, eller läkare som inte haft licens eller, eller, eller, så tänker jag alltid på alla andra runtomkring.

För det är ju sällan det handlar om bara en person. Det är ju oftast ett helt system av felaktigheter. Regelverk som ignorerats, folk som inte gjort nåt men tittat mellan fingrarna med vad andra har gjort.

Folk som har sagt till, kanske till och med sagt upp sig men som ingen lyssnade på.

TILLS DET HÄNDER. Det där fasansfulla som slås upp med många bilder i kvällstidningarna.

Och då, plötsligt! står alla undrande och fattar inte hur det kunde hända.

Jag kanske gillar regler. Speciellt såna som styr samhället. Jag menar, visst kan det vara en pest ibland och det är inte alltid man förstår dem men de skyddar oss också. Som livsmedelslagen.

Jag vill inte bli förgiftad av tonfisk som två personer blev på Hemköp.

Eller förgiftad av pizzasallad.

Och det här är bara två exempel och de skedde trots att lagen om hantering av livsmedel är rätt omfattande, för att folk skiter i den. Eller inte förstår. Eller behöver spara pengar.

Så nu undrar jag, det här med yrkesstolthet, hur ser ni på det? För jag tror att är man stolt över sitt jobb så är man inte lika sugen på att kapa allt för många hörn.

Problemet är dock inte bara att den som är längst ner i kedjan fuskar. Jag menar personalen som märkte om köttfärsen på Ica var nog inte densamma som tjänade pengar på att inte slänga den när den borde kasserats. Det är ju ofta en chef, med en chef, med en chef, och högst upp i toppen sitter de som säger att vi måste tjäna pengar, vi måste minska svinn, spara, dra ner på kostnader men utan att det märks utåt. Konsumenten får inte märka nåt alls.

Att då som den längst ner i kedjan protestera, det kräver mod. Att fortsätta protestera när chefen inte lyssnar det kräver ännu mer mod, och att faktiskt vägra göra fel, trots att man uttryckligen blivit tillsagd, det kräver ballar av stål eller att man är lite lätt korkad. För man blir besvärlig och alla är vi oftast rätt enkla att ersätta med någon som hellre får lön varje månad än blir utan, av ren yrkesstolthet.

Efter ett år för andra chefer än mig själv har jag insett att jag nog lätt räknas till den mest besvärliga gruppen folk. Jag är yrkesstolt och modig eller dum, beroende på vem man frågar. Jag vägrar faktiskt ibland. Nån måste ju liksom.

Det här året som anställd har lärt mig två saker.

1. Det är sjukt skönt att få pengar varje månad. Och det är roligt att ha ett jobb och arbetskompisar. Det är en härlig känsla när jag lagar sallader som får beröm eller gör mitt jobb riktigt bra så att vi alla för beröm. Det är givande att träffa folk och få ge riktigt bra service.

2. Jag vill vara min egen chef och kanske öppna mitt hundcafé. Kunna styra och ställa som jag vill. Även om det innebär massor med jobb och säkert dåligt med pengar.

Vad drömmer du om?