Träna från hat, till glädje, till ångest

Träna, ett ord som gått från nåt jag verkligen hatade till nåt jag älskade och som nu ger mig ångest.
Det är ett borde, ett skulle som inte blir av, som prioriteras bort och som kroppen protesterar så mot att jag varit mer sjuk den senaste tiden än på många år.

Det är inte bara det att Sats ger mig dåliga vibbar, det är ett helt ormbo av känslor.
Som att jag tränade stenhårt i 18 månader, och inte lyckades gå ner ett enda kilo.
WHY liksom?
Å det är lätt att säga att man inte ska se till vågen bara utan se alla andra vinster och minskat midjemått, men när man VERKLIGEN INTE VILL VÄGA SOM EN HEFFAKLUMP DÅ?
Vad tusan gör man då?

Och sen ovanpå det bli dumpad, lämnad ensam av den som var förebilden på alla sätt.
Det var oundvikligt att allt jag älskade med träningen helt plötsligt var det som gav mig ont i magen och kampen handlade inte längre om kilon utan om att hålla huvudet över ytan.
Kilon blev en världslig sak när hjärtat hölls ihop av plåster och glädjen i träningen som jag alltid har tänkt är det allra viktigaste, förbyttes till tårar när ingen såg i omklädningsrummet.

Det i sin tur följdes givetvis av olusten att träna och jag lade ner träningen helt för att bara vara jag, leva och andas under en sommar, med tanken att jag kanske skulle hitta tillbaka till hösten.

FLOMP sa det å så insåg jag att alla kläder satt trångt igen.
Dubbel sorg och ännu mer ångest. Jag håller på att tappa greppet om en livslång kamp mot övervikten.
IGEN.

Försöker hitta nya sätt att inspireras och komma vidare.
Hittar Fitnessfighten och kör en månad, med rätt trista resultat (jämfört med alla andra).
Hoppar på för en månad till och drar på mig förkylningen från helvetet i vecka två.
Lägger mig platt på rygg och ger upp helt.

Faller istället tillbaka i en diet bestående av god mat, bullar, godis och snacks.
Det dövar sorgen, saknaden, hopplösheten och funderingarna.
Men det lämnar efter sig kilo efter kilo runt rumpa och mage och en ångest, en medvetenhet över att jag bara går bakåt numer.
Det som jag sa att jag aldrig skulle göra.

Så vad gör jag nu?
Biter ihop och släpar mig till gymet?
Träffar mina träningsvänner och skrattar med dem, låtsas att jag är lika såld som de och att jag älskar platsen, instruktören och träningen som de, trots att det inte längre är sant?
Fake it till you make it, och hoppas att det som inte riktigt är sant ska bli det igen en dag?

Hittar en annan träning, börja om på nytt någon annan stans?

Lägger ner?

Och i allt det här så undrar jag hur man kan lämna en sån total förödelse bakom sig och bara gå vidare som att inget har hänt? Hon var min närmaste vän en tid och jag gav med hela mitt hjärta.
…
…
…
För det är sån jag är.
Och nu är jag trasig.
Och jag slåss mot år av självhat som säger att jag är dum som någonsin trodde att Hon var på riktigt. Som säger att jag självklart inte kommer nå mina mål. Som säger skit i allt, lägg ner.

Kanske borde det inte handla om att komma vidare, snarare om att begränsa skadorna.
Stå stilla och inte gå bakåt.
Istället för att pusha mig till att försöka hitta samma glädje jag kände förut.

Alla hur och varför.
Kanske äts de till slut upp av tiden?