Vad skulle jag väl vara utan mina vänner?

Vänner kommer i alla de slag, och alla är inte av godo… Det låter kanske krasst men jag anser att vi oftare borde välja våra vänner. Hur många av er har inte just nu, eller har tidigare haft en ”vän” som tar mer energi än den ger? En sån som man sakta börjar undvika, för att det är svårt att förklara för någon att det är jobbigt ibland, att vara vänner.

Fast å andra sidan så tycker jag att just ordet vän borde definieras av att man är just vänner och det i sig ska vara något positivt som ger styrka och energi, inte något jobbigt. Och med det sagt så är ju de energislukare vi ibland korsar väg med inte vänner egentligen…

Sen ska man inte glömma att det är med vänskap som med förhållanden. Ibland växer man isär, går åt olika håll och hittar nya helt olika fokus. Men vem har hört om att man ”gör slut” med sina vänner? Det borde man kanske göra oftare och det är nog det jag menar när jag säger att vi borde välja våra vänner.

Att vi växer och utvecklas åt olika håll är ju ingens fel. Att våra fokus förändras precis som vår livsstil är väl helt normalt. Ena året är alla singlar och nästa så har vi börjat bygga bo. Ska vi verkligen förvänta oss att vårt förhållande klarar av det?

En vän är för mig en person oavsett kön och ålder som jag kan lita på. En vän sprider inte hemligheterna, snackar inte skit och står på min sida när jag behöver det. En vän kan jag be om hjälp och få ärliga åsikter från.

Min äldsta vän har jag känt sedan andra klass. Då var vi 8 år gamla nu är vi snart 37. Genom livets alla skeden har vi hängt ihop, ibland mer eller mindre, men det som är så skönt är att fast vi inte har hörts av på ett tag så plockar vi alltid upp där vi avslutade. Jag har fler vänner som jag känt sedan skoltiden och det är samma sak där. I perioder hörs vi nästan inte av alls men ibland blir det mer intensivt och det blir aldrig konstigt. Här pratar vi personer som alltid ställer upp, som jag kan avslöja mina innersta hemligheter för och veta att de inte sprids vidare.

Min allra närmaste vän är förstås min man. Eller det kanske inte alls är så självklart…Men i  mitt fall är det så.
Han vet allt om mig och vi kan prata om allt. Jag säger inte att det alltid är lätt, att för sin man avslöja allt det där man kanske skäms över, eller ens att man måste. Men för mig har det hjälpt mig att prata med min man om saker jag tycker är svåra att säga högt för att få hans perspektiv och åsikter. Ofta har det visat sig att mina nojjor är för honom ganska världsliga ting och det i sin tur ger mig perspektiv.

En sak jag upptäckte för några år sedan är att det är svårt att hitta nya vänner i vuxen ålder. När ungarna var små träffade jag en hel del andra mammor med små barn, men inte hittade jag några bestående bekantskaper där. Vi sågs i lekparkerna och tog en fika ibland men för övrigt så hade vi ju alla våra liv vid sidan av sandlådsstunderna och bara för att vi hade små barn samtidigt betydde det ju givetvis inte att vi hade något för övrigt gemensamt, alls.

Näe, som vuxen har jag träffat nya vänner genom gamla vänner, nya grannar har blivit goda vänner och genom min mans intresse för cykling i snårskog har jag träffat några personer som blivit en del av mitt liv.

Vi definieras som personer utifrån våra vänner. Sen att det kanske inte alltid stämmer överens med vilka vi egentligen är, är en annan sak. Jag har ibland fått tänka om för att jag gjort just så, dragit alla över en kam. Definierat en person utifrån, hans eller hennes vänner. Så jag brukar vända på tanken och tänka mig att någon försöker definiera mig utifrån mina vänner. Vem skulle jag då vara i den personens ögon?

Till alla mina vänner som läser det här har jag bara en sak att säga. Jag är glad att ni finns i mitt liv och jag är helt säker på att om någon definierade mig utifrån er skulle jag vara rätt cool.