Vändpunkten

Alla får vi nog ibland. Alla står vi någon gång där och tänker, aldrig mer.
När vi landat på botten och släppt allt, finns det bara en väg att gå, framåt.
Hur vi sen väljer är det som avgör om vi kommer lyckas eller inte.
Fortsätter vi i samma gamla spår så kommer det inte bli någon förändring.
Men väljer vi att ta oss fram på en helt ny väg kan vad som helst hända.

När jag kom till min vändpunkt var jag så sjukt trött på att konstant antingen banta eller ha dåligt samvete för att jag inte bantade. Inget fungerade. Jag gick inte ner i vikt, mådde konstant dåligt och hade noll och inget eget värde i mina ögon.
Det var då jag konstaterade att jag ville inte ha det så. Jag ville leva och få vara lite stolt över mig själv.

Beslutet

Så jag tog beslutet att fram till min 40 års dag förändra mina förutsättningar till en hållbarare livsstil för att efter det att jag fyllt 40 slippa konstant må dåligt av en eller annan orsak och alltid känna mig misslyckad. Efter att jag har fyllt 40 vill jag LEVA och må bra.

Mitt beslut ledde mig först tillbaka till Viktväktarna vilket jag provat på tidigare för många år sedan. Det var med en enorm ångest jag skrev in mig. Första tiden fokuserade jag bara på att komma in i programmet och anpassa det efter mitt liv.

Analysen

Jag fortsatte med att analysera mitt ätbeteende ur alla möjliga perspektiv. Sakta började jag förändra mina matvanor och arbeta bort alla mina matnojjor. Med varje tappat kilo fick jag energi att fortsätta framåt. Jag började arbeta med tydliga mål och målsättningar. Jag funderade mycket över min taskiga självkänsla och beslöt mig för att förändra den.

Steg 2

När ett år hade gått började jag känna i kroppen att jag ville börja träna. Skulle det bli en verklig, långsiktig, hållbar förändring så behövde jag få in motion i mitt liv. Jag som alltid avskytt att röra på mig. Jag hade turen att hitta några som inspirerade mig, inte bara till att börja utan också till att fortsätta.

Nu har det gått 18 månader, varav jag har tränat 6½ månader. Fortfarande känns det nästan overkligt att det är mig det handlar om. Att det är jag som har förändrats från grunden och att jag har gjort det själv med ett enormt stöd från vänner och familj.

Overkligt

Det här är samma overkliga känsla som jag upplevde när jag en gång var normalviktig i vuxen ålder. En surrealistisk känsla av att inte känna igen sin spegelbild. Det är så det blir när man går ner mycket i vikt och inte alls jobbar med att förändra sin självbild. En farlig fälla att falla i.

Det man behöver förstå är att om man som jag alltid varit överviktig så är det en stor del av ens identitet. Trots att man går ner i vikt betyder det inte automagiskt att självbilden förändras. Det är något man behöver bli medveten om och aktivt arbeta med att förändra.

Det är inte helt lätt, hur konstigt det än kan tyckas, att sluta identifiera sig med tjockisbilden. Tar man inte tag i det, är det lätt att man blir deppad. Man inser att man har lyckats, man har kämpat så hårt och ändå är det som om något saknas. Egentligen borde man ju må hur bra som helst och vara jättelycklig, men man är inte det.

Är det jag?

Det är en surrealistisk känsla att folk ser en som normalviktig trots att man själv inte alls känner sig så. Lika surrealistiskt känns det att jag tränar och att jag gillar det. Jag har fortfarande lite svårt att förstå att det är jag. Jag är fortfarande lite rädd för att det är något övergående.

Men jag jobbar på det, varje dag,  och det är viktigt att notera att  jag jobbar på att nå mina mål men jag jobbar också för att förstå att jag faktiskt lyckas, att jag förändras.

Den som tror att det här är lätt vet inte hur fel den har.