There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Varför ha såna onödiga tankar när du vet att du har mig som vän?

- november 26, 2012 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Idag slog den till. Ångesten. Från ingenstans hamnade jag i ett vakuum och på en plats där jag är ensam, ledsen och förtvivlat…..ensam. Jag lyssnade inte ens på musik i...

Idag slog den till. Ångesten.

Från ingenstans hamnade jag i ett vakuum och på en plats där jag är ensam, ledsen och förtvivlat…..ensam. Jag lyssnade inte ens på musik i bilen på vägen hem. Bara mina tankar. De överröstade allt. Fragment av konversationer, av händelser, förvirrat, förtvivlat.

Jag lovar mig själv att skärpa mig.

Sluta bete mig som en idiot.

Sluta misstro mina vänner och tänka att de inte tycker att jag är värdefull. Sluta tänka dumma tankar om att jag är en sån som liksom bara får följa med på nåder. Sluta tänka att alla andra är viktigare än jag på jobbet. Sluta äta som en heffaklump och få ännu mer ångest. Sluta hitta orsaker till varför mina vänner ska lämna mig. Sluta skicka sms och störa. Sluta vara så jäkla ynklig.

Sluta få ångest och ännu mera ångest. Sluta tigga, sluta tjata, sluta bitcha, sluta!!!!

Jag borde veta bättre. Jag är för fan vuxen, inte 15. Jag är det. Jag borde veta bättre.

Jag måste göra mig av med mina spöken. Inte bara konstant sopa dem under mattan och leva på enstaka sagda ord. Som när nån frågar om jag vill följa med, eller bara säger ”-det här gjorde du bra”. Sånt som får mig att känna mig sedd och värdefull. För den känslan försvinner i samma ögonblick som orden tar slut och golvet ger vika och jag faller.

Det är frestande att bara kräkas ur mig allt, allt som stör. Men jag kan inte. Det går inte. Främst för att det är så sjukt personligt, så rakt in i själen eget och hemligt att ingen vet. Ibland inte ens jag. Delar av mig vill jag bara blunda för. Måste de finnas? Måste jag vara så här felskruvad?

Jag vill vara i centrum. För då håller sig spökena borta.

Så är det.

Allt ljus på mig.

Men jag är ledsen och ensam och det gör mig till en fruktansvärt ful person. Jag vill vara snäll men känner mig elak, destruktiv, dramatisk. Livet kan vara så fult ibland. Jag är skitful med skitfula känslor. Jag önskar att dom slapp vara skithemliga också, så jag kunde skrika ut dem.

Jag öppnar mobilen och läser samma sms för tvåhundrafemtionde gången idag.

”Varför ha såna onödiga tankar när du vet att du har mig som vän?”

Och jag tänker att jag vet ju det, JAG VET!!!

Men det är skönt att höra det ibland.