There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Varför lura ungarna med nåt slags placebo-bandage?

- maj 20, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

Jag har världens sötaste snart 10-åriga dotter. Det finns bara ett problem. Hon och jag kommer verkligen inte överens. Någon som känner igen sig? Hemma är det som förgjort, samma...

Jag har världens sötaste snart 10-åriga dotter. Det finns bara ett problem. Hon och jag kommer verkligen inte överens. Någon som känner igen sig?

Hemma är det som förgjort, samma sak om det bara är hon och jag ute, hon vägrar att lyssna och ta till sig det jag säger. Allt ska det protesteras mot, hon ska inte bara ha sista ordet hela tiden, hon ska alltid ha rätt och jag ska alltid ha fel.

Tillsammans med andra fungerar allt perfekt. Allt det där som jag kämpar med som förälder, att hon ska vara trevlig och visa respekt, uppföra sig, det fungerar med andra. Det fungerar oftast om andra är med också. Lilla M är högst medveten om när andra är med och då minsann kan hon.

Testa gränser

Helt normalt, jag vet. Det är ju så det ska vara. Gränser ska testas hemma på föräldrarna. Tjafset ska komma hemma, men det är så frustrerande att konstant vara den dumma oavsett vad jag gör. Inte ens de gånger jag köper nåt åt henne som hon vill ha kan hon lägga ner för en liten stund. Nej då, nöjd med att hon fått nåt så visar det sig att jag ändå är dum för att hon inte fick nåt annat.

Hon är envis som synden. En ypperlig förmåga att ha med sig ut i vuxenlivet men enormt frustrerande för mamman. Hon argumenterar som om hon aldrig gjort annat. Nu är hennes argument inte de bästa men hon vänder och vrider på saker så man blir alldeles kollrig och slutsatsen är alltid att jag är dum och att det är synd om henne.

GasbindaSkolsyster

Igår kom hon hem med ett lite bandage om foten. Skolsyster hade lindat löst med en gasbinda för att Lilla M hade vrickat foten. Sånt gör mig vansinnig.
Jag förstår att skolsyster menar väl men jag är helt emot att få ungarna att tro att foten blir bättre av nåt helt verkningslöst.

Varför inte lära dem med en gång att en vrickning inte är farlig och att det enda rätta är att gå på foten normalt så ger det sig?
Varför lura ungarna med nåt slags placebo-bandage?

Hur som helst, jag iddes inte säga så mycket om det igår men i morse när Lilla M skulle linda foten själv med sitt bandage vägrade jag. Jag försökte förklara för henne att det inte gjorde någon som helst skillnad men jag är ju inte skolsyster så vad vet jag? I 45 minuter bråkade vi här hemma om detta bandage.

Nej tack!

Det slutade med att Lilla M gick till skolan utan bandage men sur som ättika över sin helt oförstående mamma. Själv ringde jag skolsyster och bad henne tala med Lilla M och förklara att bandaget inte har nåt syfte. Att det inte hjälper alls, mer än möjligtvis för själen.

Jag försökte snällt säga att jag uppskattar inte att hon mesar runt med bandage så fort Lilla M piper om att hon har ont i foten utan att det är bättre om hon förklarar hur kroppen faktiskt fungerar. Jag hoppas att hon förstår att det gäller i fortsättningen.

Mesar

Det är som med de här Emla-plåstren. Lilla T är diabetiker. Han ger sig själv sprutor minst 4 gånger varje dag och kollar sitt socker konstant. Trots det frågar de varje gång det är dax för årskontroll och de ska ta lite större blodprov i armen, om vi inte ska ha Emla-plåster.
Som om det ens gör så ont att sätta en nål?
Jag tycker det är berättigat på små barn som inte kan förstå, på barn som är enormt rädda för nålar och sprutor men Lilla T faller inte i någon av kategorierna.

Hur gör man sen då, när barnen blir stora? Ska det helt plötsligt göra mindre ont för att de fyllt 13? Jag fattar inte…
När man blir stor sen heter det att ”-Nu sticker det till lite”.
Är det inte samma sak i ett barns arm?

Sunt förnuft!

Sluta mesa med ungarna! Gränsen mellan det bortskämda livet som barn och det råa livet som vuxen blir till en hel avgrund som vi håller på.
Sunt förnuft folk!

Vi ska bygga starka vettiga vuxna inte lura dem de första åren för att det sen i vuxenlivet ska visa sig att det är helt andra spelregler. Lär barnen vad som händer i kroppen, hur den faktiskt fungerar istället för att uppmuntra alla vrickade fötter med verkningslös gasbinda och alla små rispor med stora plåster.

Det är upp till oss

Vi kommer ändå inte finnas där när det verkligen gäller. Den dagen då plåstren och bandagen behövs. Då vill vi att barnen ska vara smarta nog att söka vettiga lösningar själva. Desto mer kunskap de besitter desto troligare är det att de gör rätt val i en svår situation.

Det är det vi som föräldrar ska lära dem!