There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

Varför?

- april 3, 2010 - by , in Gott och Blandat, with 1 comment -

När jag kollar vad jag skrivit om den senaste tiden så inser jag att min blogg till allra största delen handlar om träning, mat och mig. Att den handlar om...

När jag kollar vad jag skrivit om den senaste tiden så inser jag att min blogg till allra största delen handlar om träning, mat och mig.

Att den handlar om mig är väl rätt självklart men frågan är hur intressant det är för er andra att gång på gång läsa om hur mycket jag älskar mina instruktörer och hur segt det är när vågen inte alls gör som jag vill.

För en del kanske det är inspirerande att se att det går att ta sig framåt också med små steg, också när det känns som om allting är emot en. För andra kanske det är intressant att läsa för att ni känner mig, ni vet vem jag är. Ni som liksom jag kämpar mot vikten, mot vanor och mönster, ni hittar nog en del matnyttigt att fundera på. Ni andra då? Vad är det som gör att ni läser här?

Egentligen spelar det ingen roll varför, jag är bara glad att ni är här. Det gör skrivandet så mycket roligare när jag vet att folk läser och begrundar, eller förfasas, vad vet jag.

Mitt liv just nu – kanske inte så spännande egentligen

Att allt kretsar så mycket kring träning och viktväktarna är för att mitt liv ser ut precis så här just nu. Jag har förmånen att kunna göra som jag vill med större delen av min tid. Det är den enda orsaken till att jag hinner med 8 pass varje vecka och dessutom kan fundera i banorna att lägga till nåt mer.
Det betyder inte att jag på något sätt tycker att man ska träna såpass mycket. Jag gör det bara för att det ger mig en enorm glädje just nu och så vill jag leva. Just nu, här, vill jag leva.

Är det här min variant av en 40-års kris? I så fall är det väl bara att tacka och ta emot. Jag har letat efter träningsglädjen så länge nu så jag struntar i om det är resultatet av åldersångest. Go with the flow bara…

Inte äta godis?

GodisPåskafton är det idag och jag har köpt mitt sedvanliga lösgodis, men idag funderar jag på att kanske inte äta upp det. Jag har i alla fall snuddat vid tanken.

Kolla i speglarna säger de alltid på träningspassen. Kolla i speglarna och se att ni gör rörelserna korrekt, att ni har raka ryggar, men jag vill inte. Jag vill inte se mig i speglarna för det blir så påtagligt hur jag ser ut. Om jag ignorerar speglarna kan jag låtsas att jag är som alla andra men när jag ser mig jämsides med alla smalisar så blir det så rackarns uppenbart.

Vi får väl se hur länge godispåsen får vara orörd. En sak är i alla fall helt säker, jag kommer inte låta bli mitt godis om jag inte är helt 100 på att det är just det jag vill. Att inte äta godis, eller i alla fall äta mindre är en känsla som sakta växer fram och kanske blir den starkare om inte den där attans vågen ger med sig. Det återstår att se vart den tar mig.