Veckans resultat

Tisdag morgon och jag har gett upp hoppet om ett minus på vågen. Jag står still, jag vet det!
Inte hela världen i och för sig, jag övar mig på nåt jag ska klara resten av livet sen, men lite väl tidigt om jag hade fått välja själv.

Varje Tisdag hittar jag små mess i mobilen från snälla, snälla Linda som hejar på mig och peppar mig. Varenda vecka tror hon att jag ska komma vidare och var och varannan vecka messar jag tillbaka, besviken, arg eller frustrerad. Det är skönt att ha det stödet, utöver det jag redan har hemifrån givetvis.

Jag saknar mina frukostmess jag fick förut, och allt som oftast är det inget mess som väntar på mig när jag vaknar, förutom just på Tisdagarna. Jag blir alltid lika glad, att någon har tänkt på mig och tagit sig tiden att skriva ner det.
Lika roligt är det med kommentarer på Fb, så skönt att bli påhejad, så roligt att få komplimanger.
Jag är en bekräftelsejunkie, jag har ju sagt det.

90-talet

Jag började igår med att scanna in några kort på mig. Det är knappt så att jag själv tror att det är jag på bilderna. Igår scannade jag ett par foton från sommaren 1995. Då var jag lyckligast i världen med min underbara Darling och Stora R som precis var ett år gammal. Själv var jag 23 år.

När jag ser fotot så blir det ganska uppenbart för mig hur det kommer sig att jag på så många sätt har brutit mig loss under 2010 på ett sätt som många gjorde just i 20-års åldern. Jag fattar att jag inte kan dra tillbaka klockan och bli 20 igen, samtidigt så har jag genomgått enorma förändringar mentalt och haft ett behov av att utmana mig själv och testa nya saker.

Hitta balans

Nu låter det som att jag har gjort värsta tonårsrevolten mitt i livet, helt fel. Nä snarare har jag upplevt nya platser, nya personer ur ett nytt perspektiv. Dessvärre var det inte helt förenligt med familjelivet. Inte helt förenligt med mannen som var van att alltid ha mig här hemma, vårt liv har byggt på det de senaste 18 åren.

Nyckeln är balans. Den perfekta balansen mellan allt det JAG vill göra och allt det VI vill göra och jag har kommit fram till att helt lätt är det inte, att lyckas med konsten att vara både JAG och VI, samtidigt.
Men vem sa att livet skulle vara enkelt? Det är med utmaningar vi utvecklas, med motgångar och svårigheter vi lär oss värdesätta allt vi har.

Belöning

Linda och Ia hade i alla fall rätt den här veckan. Det vart minus på vågen! Jag tänker inte tjoa över det just nu, ni skulle se min viktkurva så fattar ni, och jag har fortfarande inte slagit mitt bottenrekord som jag hade för 13 veckor sedan, då jag vägde 0.7 kg mindre än idag.

Jag har länge funderat över nästa belöning men haft svårt att komma till skott. Jag vet precis vad det ska bli dock och nu ska jag bara boka in en dejt med Inka så att det blir av. Det kommer att bli nåt som för alltid kommer påminna mig om den här tiden i mitt liv.

Det ska påminna mig om hur långt jag har kommit och om hur jag envist vägrat att ge upp trots motgångar. En symbol för Tess idag, en Tess som är allt hon alltid varit, fast lite mer och lite mindre.

Och hur coolt är det inte att det just är med Inka det ska göras. Du får mig att våga skrev jag i Maj och oj vad jag har vågat sedan dess.