Vi väntar utökning i familjen!

Fast inte fler barn. Här blir det inga barn gjorda.
M har bestämt sig och jag förstår honom.

Vi har redan 4 barn. Vi bor redan trångt. Men ändå…

Som den urmodern jag känner mig som ibland så har jag svårt att bortse från behovet att förökas.
Skapa fler av oss.
Som om världen skulle behöva det.

Fast jag förstår M och på sätt och vis kan jag ibland pyttelite, pyttelite känna att det är rätt skönt att han har bestämt sig.
Då kan jag gå här och vara ambivalent och äggsjuk.
Det lär väl gå över med tiden.
Jag köper alla praktiska realistiska argument. Jag kan gå så långt som att säga att han har rätt, men det är M som är praktisk och realistisk.
Själv är jag i själen kaotisk, känslosam, velig, spontan, vild och följer alltid mina känslor först. Innan jag inser att det kanske inte är så enkelt, praktiskt eller realistiskt. Jag vill oftast genast utan eftertanke.

Hur som helst så ska vi utöka familjen med två helt underbara små varelser. Vi väntar på två råttbäbisar som vi hoppas ska accepteras av vårt strävsamma råttpar.

Historien om råttorna:

Jag är pälsdjursallergiker.
Av den orsaken har vi haft alla möjliga djur utan päls.
Vi har haft landsköldpadda, pilgiftsgrodor, tarantella (fågelspindel), kameleont, 600 liter saltvattensakvarium, minigris, illrar (jag vet de har päls) och en elak råtta.

Mina barn har alltid velat ha ett husdjur som man kan leka och gosa med. Men jag har stått på mig och förklarat att då får jag flytta ut om vi ska ha en hund, katt eller kanin.

Så hösten -08, dagen efter kräftskivan, ser min kompis E en liten råtta på altanen. Den var jättesöt, vit och grå. Jag var snabbt ute och kollade in den. Den verkade inte skygg alls men sprang iväg innan jag hann få upp den. Hela eftermiddagen höll jag koll och fram emot kvällen såg jag den igen. Den här gången lyckades jag få tag i den.

Vi satte upp lappar i hela området, Råtta hittad, men ingen hörde av sig.
Vår lilla råtta blev omedelbart älskad av hela familjen.
Vi lånade ihop en bur och installerade henne här hemma i väntan på att någon skulle höra av sig. Inget hände.
Alla jag pratade med undrade hur tusan jag kunnat ta upp den? Den kunde ju bitits eller varit helt vild, men inte då.
Det här var en tamråtta som antingen rymt eller blivit utsläppt. Hon var ren och fin och helt klart hanterad av människor. Hon var rädd men försökte aldrig bita och fann sig snabbt i mina händer.
När det gått ett par veckor beslöt vi oss för att hon skulle få flytta in hos oss. Vi köpte egen bur och började leta efter en kompis åt henne. Efter omröstning i familjen fick hon heta Pikachu.
Råttor är flockdjur och ska aldrig bo helt ensamma. Turen var med oss.
Genom Råtthjälpen som placerar om råttor som behöver ett nytt hem hittade vi en kastrerad hane åt henne.
Han var dubbelt så stor som hon men otroligt snäll. Vi döpte honom till Ratata.

Ratata och Pikachu har nu blivit bästa vänner. De bråkar ibland men allt som oftast ser man dem leta efter varandra för att få lägga sig tätt intill och bara mysa. De är så söta.

Nu är det dax för dem att få lite mer att  göra.

Så vi har tingat två små råttbäbisar som ska komma till oss i slutet av februari.
Vi tror att Ratata och Pikachu kommer bli exemplariska förebilder åt de små.

Av någon konstig orsak har jag inte kännt av min allergi alls. Däremot har jag kontaktallergi och blir rödprickig och kli-ig så fort jag hållit på med råttorna. Det gör mig inget.