Vilken påsk!

Jag har inte bara skippat godiset & påskmaten jag lyckades dessutom med att få ett strålande resultat på vågen! Så går det när man har folk omkring sig som inspirerar.

Det var verkligen en bra dag igår.

Jag cyklade till Tisdagsmötet utan några direkta förhoppningar. Visst tyckte jag att jag hade jobbat bra, men min kropp är störd av många års viktpendlande och resultaten blir inte alltid de man förväntar sig.
Men vågen var snäll och jag blev enormt glad! *LYCKA!* Bättre resultat än jag någonsin vågat hoppas på.

Cykeln och jag for vidare ner till Sats och Afrodans med Magdalena vilket var jätteroligt. Hon är jätteduktig.
Sen for vi hem cykeln och jag, och hade då avverkat 1.5 mil på totalt en timme. Det gick jättebra att cykla till och från Sats men jag får nog förvänta mig att om jag gör det efter ett Bp-pass så kommer det att vara grymt jobbigt.

Slut

Väl hemma var det bara att laga lunch och äta den, sen var jag helt slut så jag tog ett bad och somnade 10 minuter.
Väl var uppe igen var det bara att börja preppa middagen och packa i ordning träningsväskan för Tisdagspump. Det var full klass och trångt i salen men som alltid enormt roligt. Nackdelen med att få vänner på gymmet är att det tar en halv evighet att komma hem. Det är ju så roligt att stå och snacka efter passet och tiden går alltid så fort.

Vilja

Det var verkligen inte bara min förtjänst att det gick så bra vid vågen igår. Visst jag gjorde jobbet, eller lät bli, hur man nu vill se på det, men det var inte svårt, inte ens lite. Det var ett lätt beslut att ta, att skippa godiset.
Knappt så att jag tog ett beslut, nästan mer så att det bara blev så, och varför undrar ni då? Vad var det som lockade så mycket mer än allt påsk-mums så att det inte ens var svårt att låta bli?

Det var en person som är allt det där jag önskar att jag var. Som får mig att tro att jag kan nå närmare det än jag själv trott var möjligt. Som får mig att våga utmana mina egna gränser för att se hur långt jag kan nå.
Jag har aldrig trott på mig själv och jag förvånas fortfarande över en del av de förändringar jag åstadkommit. Det låter konstigt att höra mig själv säga att jag längtar till ett träningspass eller älskar min träning, fast det är sant, men det känns overkligt.
Jag är inte heller helt säker på just hur och varför hon plockar fram viljan i mig, men hon gör det, bara genom att vara precis som hon är.

Och det känns så vansinnigt korkat att tänka att jag ens skulle komma in närheten av det hon är men att försöka gör mig lycklig och hur vansinnig tanken än må vara så känns det rätt. Jag önskar bara att jag kunde ge nåt tillbaka, för all den energin och inspirationen jag får.
I mitt fall vet jag inte om det räcker att bara vara jag.