There is no rest for the wicked

×

Da blog!

- Så länge man har roligt är ingen tid bortkastad -

*yes*

- mars 10, 2010 - by , in Gott och Blandat, with no comments -

Jag fick en stjärna igår *tralalalala* Att man kan bli så glad för en guldstjärna i boken i vuxen ålder. Det är sanslöst. Men så representerar Viktväktarnas stjärnor 3 kg....

Jag fick en stjärna igår *tralalalala* Att man kan bli så glad för en guldstjärna i boken i vuxen ålder. Det är sanslöst.

Men så representerar Viktväktarnas stjärnor 3 kg. Så för varje 3 kg man går ner får man en stjärna att klistra på sitt medlemskort. Jag har några stycken nu :-)

ViktväktarstjärnaDet kanske låter fånigt med guldstjärnor, men de gör en enorm skillnad i målsättningen. Speciellt om man som jag har ett antal guldstjärnor att tjäna in så blir det lätt att fokusera mer på nästa stjärna än att fastna i hopplösheten inför slutdestinationen.
Det är inte lätt att glädjas även åt de små vinsterna om man bara fokuserar på slutmålet. Men 3 kg är hanterbart. 3 kg och 3 kg och 3 kg, det är görbart. Många små steg leder också hela vägen fram.

Stolt

Jag var så glad igår, och stolt, och det är jag givetvis idag med. Nu närmar jag mig verkligen 50% och det ska bli så otroligt skönt att börja räkna ner mot målet. En stjärna till så är jag halvvägs.
Medlemsbok ViktväktarnaJag har visserligen inte mitt mål klart än, vet inte riktigt hur mycket jag vill väga sen. Men helt klart är, att efter nästa stjärna så har jag garanterat inte mer kvar att gå ner i vikt än vad jag klarat av då. Med andra ord så har jag kommit halvvägs eller längre men garanterat inte kortare.

Stjärnor

Hur som helst, det jag hade tänkt skriva lite om egentligen var inte alls om guldstjärnor utan helt andra sorters stjärnor, nämligen gruppträningsinstruktörerna.
Jag tränar just nu bara gruppträning. Jag tycker helt enkelt att det är roligast. Gymmet har jag fortfarande knappt ens varit inne i, får ångest bara jag tänker på löpband, komplicerade maskiner och fria vikter.
Gym är verkligen inte min grej.
Det kanske kan bli, någon gång i framtiden, men det är inte något jag längtar efter just nu.

Nej jag tränar gruppträning och trivs med det. Gillar folket, gillar klasserna och instruktörerna. Jag gillar att det alltid är någon som berättar vad vi ska göra och guidar oss genom träningspasset. Instruktören i det här är enormt viktig. Är det en instruktör jag inte tål blir träningen helt enkelt inte rolig.

Nu får jag trampa försiktigt för jag vet att de läser.
Vilken tur då att jag verkligen gillar de instruktörer jag har!

Instruktörer

På sitt eget sätt är de alla olika men ändå bra. Jag antar att man som instruktör behöver vara mångsidig och en ganska bra personkännare.
Det gäller ju att pusha de vältränade att utmana sina gränser lika väl som att peppa alla nybörjare att utmana sina. Jag antar att det är en fördel att vara omtyckt så att folk vill gå på passen. Samtidigt så behöver man ha sin egen stil så att inte alla instruktörer känns stöpta i samma form, för det skulle snabbt bli tråkigt.

Instruktören behöver utmana, få gruppen att ta i och samtidigt så vill inte jag i alla fall ha en instruktör som är så perfekt att det känns som om man kan ge upp direkt.
Det är en tunn gräns mellan att ha en instruktör som är perfekt, vältränad, en meter upp i luften vid varje hopp och inspirerande mellan att ha en instruktör som är perfekt överlägsen.  Det känns lite som en attitydfråga.
Personligen så tycker jag att det är skönt att instruktörerna är mänskliga.

Helt utan erfarenhet från andra gym och regelbunden träning överhuvudtaget så måste jag säga att jag trodde aldrig att det fanns såna instruktörer som jag tacksamt nog snubblat över på Sats Haninge.
Det kanske är vanligt förekommande, vad vet jag.
De instruktörer jag har förmånen att få träna för är inte bara enormt bra på det de gör (oftast i alla fall) utan de verkar faktiskt bry sig om oss som individer också.

Utanför träningslokalen

Tess_100310Jag har några instruktörer bland mina vänner på Facebook. Där får jag pepp och inspiration även utanför träningslokalen. Jag har fått råd och tips när jag har behövt det.
Det ger enormt mycket. Det gör mig glad. Det betyder mycket för mig när jag får beröm från dessa vältränade och träningsvana personer.

Det gör att jag också känner att jag kan, att det finns en möjlighet även för mig att kanske kunna kalla mig vältränad en dag. Jag blir sedd och för allra första gången inte som den där enorma tjockisen, utan som en som verkligen kämpar för styrka och kondition, mot övervikten.

Det hade varit så lätt för instruktörerna att bara se mig som en del av arbetet. De får inget betalt för den tiden de lägger ner på att hålla kontakten med mig utanför Sats, ändå så finns de där. Och de blir som kompisar, och träningen blir så rolig, och det ger mig inspiration och träningsglädje som jag sprider till er bloggläsare och till er vänner.

Men framför allt så får de mig att längta till nästa pass och nästa pass och nästa pass…